Quit playing games
Trevlig middag på GH. Men festen fick ett ganska dåligt avslut på kvällen.
Tydligen är det min nya sysselsättning att göra fina snälla pojkar ledsna och besvikna. Antal upprörda män under kvällen: 2.
När vi kommer från GH till Uplands träffar jag på Johan, som jag inte sett på flera veckor. Givetvis måste vi prata ut om saker och ting. Jag får tala om för honom att jag inte har saknat honom på samma sätt som han saknat mig under de gångna veckorna. Att jag är inte kär i honom och därför kan vi inte fortsätta.
Att se ett par ledsna hundögon som tittar på en och undrar varför man stöter bort dem.... Det är inget man vill se frivilligt.
Nästa person under kvällen, Samuel, min bordsherre under gasquen. Jag får gå och leta rätt på honom för att prata med honom, eftersom han tydligen gått omkring och oxå sett ut som en ledsen hund de senaste två timmarna enligt Jojo och undrat varför jag undvikt honom.
Samma procedur där... Jag får tala om att jag inte känner på samma sätt för honom som han uppenbarligen känner för mig. Att jag är ledsen om jag gett honom några förhoppningar och nu sårat honom.
Behöver jag ens säga att jag känner mig jävligt rutten som människa efteråt?
Jag vet att det är mitt fel alltihop... Jag ger fel intryck och uppmuntrar trots att jag inte är ute efter något.
Jag blir helt enkelt inte intresserad, trots att det är väldigt fina pojkar som säkerligen skulle göra mig gott. Men jag känner ingenting... Jag har gjort så många dåliga saker och är uppenbarligen kapabel att fortsätta göra det.
Tror att jag lider av hybris. Jag har insett att ifall jag nobbar en, står där flera på tur. Alla vill bara ligga och jag kan nästan dra spelet hur långt som helst innan det når sin spets. Jag märker intresset jag får, behöver bara le och skratta så kan jag charma nästan vem som helst.
Never seen so many men ask you if you wanted to dance
Never seen so many people want to be there by your side
They're looking for a little romance, given half a chance
Vidrigt att se det här i skrift. Det känns inte som jag. Men ändå är det ju jag som gjort allt det här...
Quit Playing Games (With My Heart)
Jag har intresset där ett tag, jag trivs med uppmärksamheten, men sedan slocknar intresset när de är för påstridiga och vill gosa. De är för känslomässiga och tynger ned mig mot min vilja.
Jag vill inte ha något av det där från dem.
Vad vill jag ha då?
Jag vill ha det jag inte kan få. Fortfarande. Jag får chansen ibland, men den chansen lämnar oftast mer frågor än den löser svar.
Ändå är det den jag söker efter.
Thought I moved more than on.
But when I look down, my shirt is turnin' red
I'm spinnin' round.
Straight through my heart,
a single bullet got me.
I can't stop the bleeding.
My heart. Soldier Down.
Jag lockas och attraheras så otroligt mycket av det som hägrar i periferin, när jag väl egentligen bara borde öppna ögonen och se allt det som många andra kan erbjuda. Jag har hittat något slags nytt intresse, men än så länge kan det inte alls tävla mot detta.
Tydligen är det min nya sysselsättning att göra fina snälla pojkar ledsna och besvikna. Antal upprörda män under kvällen: 2.
När vi kommer från GH till Uplands träffar jag på Johan, som jag inte sett på flera veckor. Givetvis måste vi prata ut om saker och ting. Jag får tala om för honom att jag inte har saknat honom på samma sätt som han saknat mig under de gångna veckorna. Att jag är inte kär i honom och därför kan vi inte fortsätta.
Att se ett par ledsna hundögon som tittar på en och undrar varför man stöter bort dem.... Det är inget man vill se frivilligt.
Nästa person under kvällen, Samuel, min bordsherre under gasquen. Jag får gå och leta rätt på honom för att prata med honom, eftersom han tydligen gått omkring och oxå sett ut som en ledsen hund de senaste två timmarna enligt Jojo och undrat varför jag undvikt honom.
Samma procedur där... Jag får tala om att jag inte känner på samma sätt för honom som han uppenbarligen känner för mig. Att jag är ledsen om jag gett honom några förhoppningar och nu sårat honom.
Behöver jag ens säga att jag känner mig jävligt rutten som människa efteråt?
Jag vet att det är mitt fel alltihop... Jag ger fel intryck och uppmuntrar trots att jag inte är ute efter något.
Jag blir helt enkelt inte intresserad, trots att det är väldigt fina pojkar som säkerligen skulle göra mig gott. Men jag känner ingenting... Jag har gjort så många dåliga saker och är uppenbarligen kapabel att fortsätta göra det.
Tror att jag lider av hybris. Jag har insett att ifall jag nobbar en, står där flera på tur. Alla vill bara ligga och jag kan nästan dra spelet hur långt som helst innan det når sin spets. Jag märker intresset jag får, behöver bara le och skratta så kan jag charma nästan vem som helst.
Never seen so many men ask you if you wanted to dance
Never seen so many people want to be there by your side
They're looking for a little romance, given half a chance
Vidrigt att se det här i skrift. Det känns inte som jag. Men ändå är det ju jag som gjort allt det här...
Quit Playing Games (With My Heart)
Jag har intresset där ett tag, jag trivs med uppmärksamheten, men sedan slocknar intresset när de är för påstridiga och vill gosa. De är för känslomässiga och tynger ned mig mot min vilja.
Jag vill inte ha något av det där från dem.
Vad vill jag ha då?
Jag vill ha det jag inte kan få. Fortfarande. Jag får chansen ibland, men den chansen lämnar oftast mer frågor än den löser svar.
Ändå är det den jag söker efter.
Thought I moved more than on.
But when I look down, my shirt is turnin' red
I'm spinnin' round.
Straight through my heart,
a single bullet got me.
I can't stop the bleeding.
My heart. Soldier Down.
Jag lockas och attraheras så otroligt mycket av det som hägrar i periferin, när jag väl egentligen bara borde öppna ögonen och se allt det som många andra kan erbjuda. Jag har hittat något slags nytt intresse, men än så länge kan det inte alls tävla mot detta.
Kommentarer
Trackback
