Nytt pulsläge
Att ta pulsen på nuet kan hjälpa en att se vissa saker klarare.
Pulsen på torsdagens dag var: Nyklippt hår med ny hårfärg. Jag spenderar tid med att sova mig igenom mina dagar vilket gör att jag inte kan sova på nätterna. Byter dygnsrytm och är allmänt frustrerad över all tid jag missar och att det har blivit höst.
Låt säga att det blev ett helt nytt pulsläge på torsdagkvällen.
Det serveras våfflor på Uplands mellan 17 - 19 och detta arrangeras av min käre vän Texas och hans syster.
Vid 18.45 slår jag mig ned och pratar med David, Texas och A, som tycker han och jag borde dricka te på lördagkväll och dessutom börja dansa pardans ihop i höst. A är väldigt trevlig, charmig och i perfekt längd.
Mitt i alltihop är han där, han som aldrig är där annars. Han ser mig och han hälsar. Han går upp till reccemottagningens middag. Jag hjälper Texas och Babbe att städa.
Vem är det som följer efter mig i trappan? Vem kommer ned bara för att prata med mig? Vem smyger ut och pratar med mig ute i baren på övervåningen?
---
Blir sedan räddad av flickorna, och det dricks vin, massa vin. Jag, Vera, Lia och någon Måns och hans vänner.
Han sitter där ute, där borta, umgås vid ett annat bord och jag vill så gärna bara gå dit. Guuud vad jag bara vill se honom... och han sitter där och jag får inte. För mitt eget bästa får jag inte för de andra.
Klockan går mot stängning och plötsligt är han där med sitt ölglas och slår sig ned vid vårt bord. Vi ska mot Bullit tydligen... Jag, Lia, Petter och Arash.
Timmarna går och sedan står vi utanför min port, jag och Petter. Och likt så många gånger så följer han med mig upp.
"Varför gör vi alltid så här?" Undrar om det är något slags mantra han brukar upprepa för sig själv? Jag tittar upp på honom, petar ett finger i bröstkorgen på honom och säger: "Vill du verkligen veta varför? Det är för att du fortfarande tycker om mig, that's why!"
Och sedan gör vi något som jag aldrig hade räknat med att få göra igen.
04.27 på fredagmorgon tar jag och han promenerar genom halva stan mot Flogsta. Jag får sova tillsammans med honom i hans lägenhet. Jag går ut mitt i natten pga oron över hans lilla katt. Han har skaffat en katt, en pytteliten och jättesöt liten randig kissbebis. Frasse, frassebebis!!!
Det är en väldigt annorlunda känsla att stiga in i den lägenheten igen. Lite ny inredning, mer böcker i bokhyllor och en kissekatt har tillkommit, annars är den densamma.
"När ska vi ta och sluta kämpa emot allt det här då...? " Vad jag vet har jag aldrig kämpat emot något. Jag har försökt acceptera, försökt glömma och gå vidare, men det går lixom inte. Det kan gå lite tid, det kan gå väldigt mycket tid, någon gång kommer vi att mötas och när vi möts dras jag till honom på samma sätt som han verkar dras till mig...
Jag börjar få känslan att det faktiskt är min ålder som spökar i all denna röra. Jag har inte packat min stora röda väska, rest världen runt, hittat mig själv i Asien, lekt av mig så att jag sedan kan bli vuxen och då hitta hem med honom.
Han kommer med bagage; han är 9 år äldre än jag och har två barn.
Han har försökt med andra, det har jag oxå. Men det verkar inte hjälpa mot detta som tydligen ska botas, renas ur systemet.
Detta att vi båda alltid dras till varandra, att vi har träffats i lite mer än ett år, att vi ständigt kommer tillbaka... Tyder inte det på något? Betyder inte det något?
Pulsen på torsdagens dag var: Nyklippt hår med ny hårfärg. Jag spenderar tid med att sova mig igenom mina dagar vilket gör att jag inte kan sova på nätterna. Byter dygnsrytm och är allmänt frustrerad över all tid jag missar och att det har blivit höst.
Låt säga att det blev ett helt nytt pulsläge på torsdagkvällen.
Det serveras våfflor på Uplands mellan 17 - 19 och detta arrangeras av min käre vän Texas och hans syster.
Vid 18.45 slår jag mig ned och pratar med David, Texas och A, som tycker han och jag borde dricka te på lördagkväll och dessutom börja dansa pardans ihop i höst. A är väldigt trevlig, charmig och i perfekt längd.
Mitt i alltihop är han där, han som aldrig är där annars. Han ser mig och han hälsar. Han går upp till reccemottagningens middag. Jag hjälper Texas och Babbe att städa.
Vem är det som följer efter mig i trappan? Vem kommer ned bara för att prata med mig? Vem smyger ut och pratar med mig ute i baren på övervåningen?
---
Blir sedan räddad av flickorna, och det dricks vin, massa vin. Jag, Vera, Lia och någon Måns och hans vänner.
Han sitter där ute, där borta, umgås vid ett annat bord och jag vill så gärna bara gå dit. Guuud vad jag bara vill se honom... och han sitter där och jag får inte. För mitt eget bästa får jag inte för de andra.
Klockan går mot stängning och plötsligt är han där med sitt ölglas och slår sig ned vid vårt bord. Vi ska mot Bullit tydligen... Jag, Lia, Petter och Arash.
Timmarna går och sedan står vi utanför min port, jag och Petter. Och likt så många gånger så följer han med mig upp.
"Varför gör vi alltid så här?" Undrar om det är något slags mantra han brukar upprepa för sig själv? Jag tittar upp på honom, petar ett finger i bröstkorgen på honom och säger: "Vill du verkligen veta varför? Det är för att du fortfarande tycker om mig, that's why!"
Och sedan gör vi något som jag aldrig hade räknat med att få göra igen.
04.27 på fredagmorgon tar jag och han promenerar genom halva stan mot Flogsta. Jag får sova tillsammans med honom i hans lägenhet. Jag går ut mitt i natten pga oron över hans lilla katt. Han har skaffat en katt, en pytteliten och jättesöt liten randig kissbebis. Frasse, frassebebis!!!
Det är en väldigt annorlunda känsla att stiga in i den lägenheten igen. Lite ny inredning, mer böcker i bokhyllor och en kissekatt har tillkommit, annars är den densamma.
"När ska vi ta och sluta kämpa emot allt det här då...? " Vad jag vet har jag aldrig kämpat emot något. Jag har försökt acceptera, försökt glömma och gå vidare, men det går lixom inte. Det kan gå lite tid, det kan gå väldigt mycket tid, någon gång kommer vi att mötas och när vi möts dras jag till honom på samma sätt som han verkar dras till mig...
Jag börjar få känslan att det faktiskt är min ålder som spökar i all denna röra. Jag har inte packat min stora röda väska, rest världen runt, hittat mig själv i Asien, lekt av mig så att jag sedan kan bli vuxen och då hitta hem med honom.
Han kommer med bagage; han är 9 år äldre än jag och har två barn.
Han har försökt med andra, det har jag oxå. Men det verkar inte hjälpa mot detta som tydligen ska botas, renas ur systemet.
Detta att vi båda alltid dras till varandra, att vi har träffats i lite mer än ett år, att vi ständigt kommer tillbaka... Tyder inte det på något? Betyder inte det något?
Kommentarer
Trackback
