urklipp

Tiden bara försvinner, jag kan inte förklara det på något annat sätt.

I ena stunden är det fredagkväll och klockan är sju och jag äter middag och i nästa stund har klockan blivit åtta på lördagmorgonen och jag har suttit uppe hela natten och bara pratat. Pratat om relationer, om livets lätta och tunga saker. Saker jag aldrig annars skulle ta upp med en person som jag bara träffat två gånger.

Men det faller sig så lätt och jag har verkligen ingen aning om varför.

http://www.youtube.com/watch?v=e2HXc9DbI9M

Det är en otroligt märklig känsla. Inte på något dåligt sätt, absolut inte, men när man träffar en person som man omedelbart får ett oerhört förtroende för, och det känns som om man kan säga precis vad som helst till personen ifråga, alltså, det är en obeskrivbar känsla. För att ytterligare spä på den här underliga situationen, så är det här en person som jag bara har umgåtts med en kväll tidigare, även om vi har träffats sporadiskt innan på diverse fester eller filmkvällar. 

Med andra ord är det här en vettig kille. Jag blir lika förvånad varje gång jag stöter på en sådan, för i min värld har männen spjälkats ned till antingen svin eller veklingar. En i allra högsta grad orättvis bild av 50% av jordens befolkning men det må så vara. Jag har gjort det väldigt enkelt för mig. Om man dessutom förväntar sig att de män som man träffar i 99% av fallen är svin, lär man sig väldigt fort att stänga av känslorna och därmed stänga ute personen från att komma en in på djupet. På så vis har man garderat sig från risken att i slutänden vara den som sitter med krossat hjärta och nedtrampade känslor - igen - och då har man per automatik dragit det längsta strået, inte sant?

Så varför är det inte så i detta fall?

Jag vet inte om det kanske var så att jag i detta fall inte hade garden uppe lika fullt ut, som jag annars alltid brukar ha med personer jag träffar som kan vara potensiella pojkvänner. I det här fallet var jag mest nyfiken på att se vad det här var för en typ av person, det var en lära-känna-dig-fika, utan några raggningsförväntningar skulle man kunna säga. I alla fall upplevde jag det som det. Jag träffade en kille som jag hade otroligt rolig med och kunde gapskratta tillsammans med, och därför kanske jag avskrev honom som potensiellt hot mot mitt hjärta? Känns verkligen jättefånigt att skriva ned det så här, men när jag tänker efter, varför inte? Det är väl inte så omöjligt att försvaret omvärderar en person, som man kan skratta ihop med och genast stryker personen från fiendelistan och låter honom hamna under vänlistan istället? Och genom detta var försvaret inte lika intakt denna gång när jag träffade honom.