Klagan
Man ska inte klaga. Dock kan jag inte riktigt låta bli. Det är en riktigt ruskig vecka. Jag är framtidspessimistisk nu, jag vet, men så som lördag, söndag och måndag har varit tycker jag att jag har tillräckligt empiriskt underlag för att förutspå en ruskig vecka.
Inte nog med att jag återigen/som alltid/vanemässigt går på antibiotika i en vecka, jag mår - on top of that - numera fruktansvärt illa varenda gång jag tagit dem.
Nå, vad detta gör med mina härliga morgonrutiner är att: inte nog med att det är jobbigt att gå upp på morgonen för att gå på föreläsning, att varje gång dessutom behöva vara rädd för att man ska kräkas i en föreläsningssal inför 60 andra personer gör hela situationen ännu mer pikant.
Men jag har denna gång lovat mina vänner att jag ska ta tag i de här, att jag ska hugga en läkare och inte sluta förrän de reder ut varför det här alltid händer mig siså där en gång i månaden. Menar; resistens mot antibiotika vore inte så roligt att råka ut för.
Annars då... Jag hade en väldigt trevlig helg, förutom det lilla sjukhusbesöket och påföljande efterdyningar, blev det mycket filmtittande bland annat har jag lyckats se filmen 500 days of summer, aboslut sevärd. Jag har ätit scones, kladdkaka, ostbågar och gått på trevliga middagar. Även haft nöjet att umgås med Karlbergspojken.
Nå, var står jag i det där? Han har en förmåga att lirka sig in och... det är väl egentligen inget problem med det. Nog för att jag är på min vakt, men ett visst förtroende finns där och det känns som om han kanske kan vara en riktigt vettig kille.
Vad är det då som gör det hela problematiskt? En liten detalj. En ack så viktig detalj.
It's been a long time running through my veins this long lost dream.
Lisa Miskovsky – Acceptable Losses
Inte nog med att jag återigen/som alltid/vanemässigt går på antibiotika i en vecka, jag mår - on top of that - numera fruktansvärt illa varenda gång jag tagit dem.
Nå, vad detta gör med mina härliga morgonrutiner är att: inte nog med att det är jobbigt att gå upp på morgonen för att gå på föreläsning, att varje gång dessutom behöva vara rädd för att man ska kräkas i en föreläsningssal inför 60 andra personer gör hela situationen ännu mer pikant.
Men jag har denna gång lovat mina vänner att jag ska ta tag i de här, att jag ska hugga en läkare och inte sluta förrän de reder ut varför det här alltid händer mig siså där en gång i månaden. Menar; resistens mot antibiotika vore inte så roligt att råka ut för.
Annars då... Jag hade en väldigt trevlig helg, förutom det lilla sjukhusbesöket och påföljande efterdyningar, blev det mycket filmtittande bland annat har jag lyckats se filmen 500 days of summer, aboslut sevärd. Jag har ätit scones, kladdkaka, ostbågar och gått på trevliga middagar. Även haft nöjet att umgås med Karlbergspojken.
Nå, var står jag i det där? Han har en förmåga att lirka sig in och... det är väl egentligen inget problem med det. Nog för att jag är på min vakt, men ett visst förtroende finns där och det känns som om han kanske kan vara en riktigt vettig kille.
Vad är det då som gör det hela problematiskt? En liten detalj. En ack så viktig detalj.
It's been a long time running through my veins this long lost dream.
Lisa Miskovsky – Acceptable Losses
Kommentarer
Trackback
