Det var ett tag sedan
Mycket som förändrats. Mycket som hänt. Saker och ting är ett virrvarr, jag är både lugn och orolig.
I helgen saknade jag en viss kär kadett något så oerhört mycket och önskade att jag kunde höra av mig - men jag antog att för bådas skull var det nog det bästa att låta bli - men trots denna känsla har jag samtidigt funnit en så oerhörd ro i kroppen att jag nog innerst inne vet att jag nog gjorde ett klokt val, hur ledsamt det än var. Som situationen är nu hade jag aldrig orkat med ett distansförhållande, hur sorgligt det än är att klippa ett oerhört omtyckt band. Förhoppningsvis är det dock inte avklippt för alltid, bara en viss distans har infunnit sig.
Nå, vad jag istället har fått är en så avslappnad relation att jag knappt kan förstå det själv. Jag känner mig så oerhört lugn och trygg. Det är lika rofyllt och trevligt vare sig man umgås tillsammans med mina systrar eller med mina vänner.
Jag har inga som helst murar uppsatta mot honom, han har lyckats snirkla sig in i mitt hjärta och fått mig att lita fullkomligt på honom, både som en vän och som kille. Det kan kanske ha att göra med något av det allra finaste han sagt till mig:
"När jag hör om allt, så finns det en del av mig som verkligen vill vara din vän och en del av mig som verkligen vill vara din pojkvän. Men om jag får önska så vill jag gärna vara både och."
Jag har varken panikkänsla i maggropen eller skyddsmurarna uppe, utan en tillfreds och lugn känsla. [Vet inte hur mycket jag kan poängtera det- det känns bara så härligt att för en gångs skulle slippa berg-o-dalbanerelationen]
Det är nästan så att jag tror att han kan vara den optimala mannen för mig. Jag kan prata allvar, men ändå skratta så gott att jag får kramp i magen med honom. Han får mig lugn och trygg och får mig att känna mig så oerhört omtyckt.
Jag har nästan glömt bort hur det känns att vara kär, men... kanske att det är precis så här som det ska vara? Kanske är det så här en vettig relation ska vara...
Nå, det är i alla fall inte det här som min oroliga känsla oroar sig över. Nej, det har med att räkna veckor och dagar att göra och jag hoppas verkligen att jag bara överreagerar.
I helgen saknade jag en viss kär kadett något så oerhört mycket och önskade att jag kunde höra av mig - men jag antog att för bådas skull var det nog det bästa att låta bli - men trots denna känsla har jag samtidigt funnit en så oerhörd ro i kroppen att jag nog innerst inne vet att jag nog gjorde ett klokt val, hur ledsamt det än var. Som situationen är nu hade jag aldrig orkat med ett distansförhållande, hur sorgligt det än är att klippa ett oerhört omtyckt band. Förhoppningsvis är det dock inte avklippt för alltid, bara en viss distans har infunnit sig.
Nå, vad jag istället har fått är en så avslappnad relation att jag knappt kan förstå det själv. Jag känner mig så oerhört lugn och trygg. Det är lika rofyllt och trevligt vare sig man umgås tillsammans med mina systrar eller med mina vänner.
Jag har inga som helst murar uppsatta mot honom, han har lyckats snirkla sig in i mitt hjärta och fått mig att lita fullkomligt på honom, både som en vän och som kille. Det kan kanske ha att göra med något av det allra finaste han sagt till mig:
"När jag hör om allt, så finns det en del av mig som verkligen vill vara din vän och en del av mig som verkligen vill vara din pojkvän. Men om jag får önska så vill jag gärna vara både och."
Jag har varken panikkänsla i maggropen eller skyddsmurarna uppe, utan en tillfreds och lugn känsla. [Vet inte hur mycket jag kan poängtera det- det känns bara så härligt att för en gångs skulle slippa berg-o-dalbanerelationen]
Det är nästan så att jag tror att han kan vara den optimala mannen för mig. Jag kan prata allvar, men ändå skratta så gott att jag får kramp i magen med honom. Han får mig lugn och trygg och får mig att känna mig så oerhört omtyckt.
Jag har nästan glömt bort hur det känns att vara kär, men... kanske att det är precis så här som det ska vara? Kanske är det så här en vettig relation ska vara...
Nå, det är i alla fall inte det här som min oroliga känsla oroar sig över. Nej, det har med att räkna veckor och dagar att göra och jag hoppas verkligen att jag bara överreagerar.
Kommentarer
Trackback
