Inbokad tidshål
Nog för att varje dygn alltid innehåller tjugofyra timmar, men ibland önskar man att man kunde finna ett litet tidshål, där man kunde sätta sig ned och bara ta det lugnt ett litet tag.
http://www.youtube.com/watch?v=SllJ_N1m7bQ
Jag har i snart två veckors tid bara sprungit mellan diverse inplanerade saker, lyckligtvis har det varit väldigt trevliga saker, och ikväll är det första kvällen som jag inte har något annat inbokat. Eller för att vara helt ärlig så har jag faktiskt planerat in att inte ha något inplanerat.
Jag har med andra ord bokat in tid för att bara ha en kväll tillsammans med min mysiga sambo, en kväll när vi bara kan laga mat tillsammans och titta på film. Kort och gott: inplanerat fredagsmys.
Men det känns ganska konstigt att behöva skriva i kalendern - mitt liv - för att hitta tid att umgås med sin pojkvän. Men som mina veckor har sett ut så är det en nödvändighet. Jag hade häromdagen, onsdagskväll en riktigt obekväm känsla när jag satt och försökte plugga till mitt seminarie som jag skulle ha dagen därpå och hade mellan kl. 17.00 och 20.00 på mig att försöka hinna med att läsa om diverse konstvetenskapliga genusteorier.
Jag kunde bara inte fokusera. Adrenalinet pumpade i ådrorna och jag hade en sådan rastlöshet i kroppen och kunde bara inte finna någon ro. När jag väl satt mig ned, så reste jag mig bara upp och gick runt för att sedan försöka sätta mig ned igen, tittade på klockan och så reste mig upp igen. Jag hade ingen aning om hur jag skulle lyckas jaga bort den där känslan av att hela tiden vara på språng.
Missförstå mig rätt, det har varit väldigt roliga saker jag har ägnat mig åt, så det är inte ett dugg synd om mig. Jag är bara lite... uppjagad över att tiden inte tycks räcka till.
I höstan upplevde jag som om mina dagar bara bestod av uppsatsskrivande, jag satt i vår tvåa på djäknen och stirrade in i en dataskärm och tyckte att livet var litegrann förbi.
Tidigare när jag bodde i mitt korridorsrum var jag alltid på väg någonstans, träffade folk och socialiserade, möjligen därför att jag vantrivdes med att bara befinna mig inne på i mitt rum, inom fyra gråa deprimerande väggar. Det var en olidlig känsla att bo mitt i smeten utan att vara delaktig, att sitta själv och höra folks gemenskap direkt utanför fönstret. Så jag gjorde allt i min makt för att springa runt och vara på alla andra ställen förutom på mina egna 13 kvadratmeter och kom egentligen bara hem för att duscha och byta kläder. Jag tror knappt att jag lagade mat en enda gång i korridorsköket på det året, en gång på sin höjd.
Så flyttade jag in i en tvåa på andra sidan stan, den icke studentvänliga sidan av stan. Jag är väldigt nöjd med det beslutet. Jag fann min sambo, och jag fick en ro i själen som jag nog faktiskt inte har haft på de senaste två åren.
Men så kom senhösten och uppsatsskrivandet. Jag stannade innanför lägenhetsväggarna och skrev och skrev och skrev och dog litegrann inombords av brist på umgänge. Jag som tidigare alltid befunnit mig bland folk, alltid älskat att träffa nya människor och att prata i timtal med mina vänner... nu satt jag egentligen och bara väntade på att sambon skulle komma hem från jobbet. Och de kvällar när han var borta, ja, då satt jag själv.
Men den värsta insikten kom när jag väl umgicks med folk; jag hade absolut ingenting att prata om.
Tystnaden, som jag hatar den obekväma tystnad när ett samtal precis har dött ut och man söker efter något nytt att prata om och den tystnaden bara blir längre och längre... Och i höstas hade jag absolut ingenting nytt att säga, jag ställde frågor och förhörde mig om alla andra men själv var jag totalt blank. Det fanns ingenting att berätta.
Så jag lovade mig att när uppsatsen väl var klar så skulle jag ta upp mina sociala skills igen. Jag skulle ta upp kontakten med vänner som jag inte sett på väldigt väldigt länge.
Så kom nya året och med den en ny lägenhet. Vi flyttade och samtidigt som alla möbler kom på plats så började också mina vänner höra av sig till mig, i princip alla på en gång.
För att då försöka gottgöra för den tid då jag bara satt i mitt skrivarskal så har jag istället nappat på varenda social tilldragelse som dykt upp. Så till den grad att jag råkat ha tre träffar med olika människor inbokat på en och samma dag, allt efter det att min föreläsning tagit slut. Och uppepå det ska man försöka hitta tid för att inreda lägenheten och umgås kärleksfullt med sin relation också. Men jag tycker att jag är nästan där nu.
Alla rum är i princip klara, det är bara tavlor som ska upp i sovrummet och i "tredje rummet" och klädkammaren som ska sorteras upp, men för att vi bara flyttade in för två veckor sedan så tycker jag själv att det är väldigt bra jobbat.
Men dagarna har lite grann gott i ett. Men ikväll är det litegrann som ett andningshål i ett annars fullspäckat schema. Ett inbokat tidshål.
http://www.youtube.com/watch?v=SllJ_N1m7bQ
Jag har i snart två veckors tid bara sprungit mellan diverse inplanerade saker, lyckligtvis har det varit väldigt trevliga saker, och ikväll är det första kvällen som jag inte har något annat inbokat. Eller för att vara helt ärlig så har jag faktiskt planerat in att inte ha något inplanerat.
Jag har med andra ord bokat in tid för att bara ha en kväll tillsammans med min mysiga sambo, en kväll när vi bara kan laga mat tillsammans och titta på film. Kort och gott: inplanerat fredagsmys.
Men det känns ganska konstigt att behöva skriva i kalendern - mitt liv - för att hitta tid att umgås med sin pojkvän. Men som mina veckor har sett ut så är det en nödvändighet. Jag hade häromdagen, onsdagskväll en riktigt obekväm känsla när jag satt och försökte plugga till mitt seminarie som jag skulle ha dagen därpå och hade mellan kl. 17.00 och 20.00 på mig att försöka hinna med att läsa om diverse konstvetenskapliga genusteorier.
Jag kunde bara inte fokusera. Adrenalinet pumpade i ådrorna och jag hade en sådan rastlöshet i kroppen och kunde bara inte finna någon ro. När jag väl satt mig ned, så reste jag mig bara upp och gick runt för att sedan försöka sätta mig ned igen, tittade på klockan och så reste mig upp igen. Jag hade ingen aning om hur jag skulle lyckas jaga bort den där känslan av att hela tiden vara på språng.
Missförstå mig rätt, det har varit väldigt roliga saker jag har ägnat mig åt, så det är inte ett dugg synd om mig. Jag är bara lite... uppjagad över att tiden inte tycks räcka till.
I höstan upplevde jag som om mina dagar bara bestod av uppsatsskrivande, jag satt i vår tvåa på djäknen och stirrade in i en dataskärm och tyckte att livet var litegrann förbi.
Tidigare när jag bodde i mitt korridorsrum var jag alltid på väg någonstans, träffade folk och socialiserade, möjligen därför att jag vantrivdes med att bara befinna mig inne på i mitt rum, inom fyra gråa deprimerande väggar. Det var en olidlig känsla att bo mitt i smeten utan att vara delaktig, att sitta själv och höra folks gemenskap direkt utanför fönstret. Så jag gjorde allt i min makt för att springa runt och vara på alla andra ställen förutom på mina egna 13 kvadratmeter och kom egentligen bara hem för att duscha och byta kläder. Jag tror knappt att jag lagade mat en enda gång i korridorsköket på det året, en gång på sin höjd.
Så flyttade jag in i en tvåa på andra sidan stan, den icke studentvänliga sidan av stan. Jag är väldigt nöjd med det beslutet. Jag fann min sambo, och jag fick en ro i själen som jag nog faktiskt inte har haft på de senaste två åren.
Men så kom senhösten och uppsatsskrivandet. Jag stannade innanför lägenhetsväggarna och skrev och skrev och skrev och dog litegrann inombords av brist på umgänge. Jag som tidigare alltid befunnit mig bland folk, alltid älskat att träffa nya människor och att prata i timtal med mina vänner... nu satt jag egentligen och bara väntade på att sambon skulle komma hem från jobbet. Och de kvällar när han var borta, ja, då satt jag själv.
Men den värsta insikten kom när jag väl umgicks med folk; jag hade absolut ingenting att prata om.
Tystnaden, som jag hatar den obekväma tystnad när ett samtal precis har dött ut och man söker efter något nytt att prata om och den tystnaden bara blir längre och längre... Och i höstas hade jag absolut ingenting nytt att säga, jag ställde frågor och förhörde mig om alla andra men själv var jag totalt blank. Det fanns ingenting att berätta.
Så jag lovade mig att när uppsatsen väl var klar så skulle jag ta upp mina sociala skills igen. Jag skulle ta upp kontakten med vänner som jag inte sett på väldigt väldigt länge.
Så kom nya året och med den en ny lägenhet. Vi flyttade och samtidigt som alla möbler kom på plats så började också mina vänner höra av sig till mig, i princip alla på en gång.
För att då försöka gottgöra för den tid då jag bara satt i mitt skrivarskal så har jag istället nappat på varenda social tilldragelse som dykt upp. Så till den grad att jag råkat ha tre träffar med olika människor inbokat på en och samma dag, allt efter det att min föreläsning tagit slut. Och uppepå det ska man försöka hitta tid för att inreda lägenheten och umgås kärleksfullt med sin relation också. Men jag tycker att jag är nästan där nu.
Alla rum är i princip klara, det är bara tavlor som ska upp i sovrummet och i "tredje rummet" och klädkammaren som ska sorteras upp, men för att vi bara flyttade in för två veckor sedan så tycker jag själv att det är väldigt bra jobbat.
Men dagarna har lite grann gott i ett. Men ikväll är det litegrann som ett andningshål i ett annars fullspäckat schema. Ett inbokat tidshål.
Kommentarer
Postat av: Sara
Jag känner igen mig. När man har "egentid" längtar man ibland mer efter umgänge, och när man har en massa "umgänge" så längtar man i smyg efter egentid. Jag har försökt få en balans mellan dessa två hela mitt liv - inte minst här i Kenya. Men man kommer närmre och närmre idealet. :)
Och tystnader... jag måste säga att jag tycker att det är så fint att kunna hamna i en tystnad tillsammans med någon och bara le mot varandra. Inte ett ljud på länge, bara andas och njuta av en närvaro i rummet.
Ska bli helt underbart att komma hem och få vardagsumgås med er... bara en tyst kväll med en film, lite middag eller musik i bakgrunden. ;)
Stor kram!
Postat av: Anonym
Ja, man är nästan aldrig riktigt nöjd verkar det som... :) Mmm, vardagsumgås är bra grejer :) Men nu är det snart inte långt kvar...
Trackback
