urklipp

Torsdagkväll. Vin och pratstund med PC.

Fredagsplan: Trerätterslunch på Evys restaurang och sedan relaxavdelning på Fyrishov med mamma och syster.

Mamma fick chansen att hälsa på Johan lite kort och efteråt var hennes reaktion inte den bästa. Mera exakt; Hon hoppades innerst inne att detta inte skulle visa sig vara någon jag ville satsa på att ha ett seriöst förhållande med. Han var - kort och gott - inte den hon tänkt sig åt mig; inte någon med den självsäkra, trygga och passande framtidsanda som hon hoppades att jag skulle presentera. Någon som passade mig och mina planer och drömmar. Helt enkelt den hyvens kille som jag skulle kunna visa upp för släkten, stolt plasera vid min arm och visa att denna kille är precis allt jag det bästa jag kunnat önska mig och är den rätta för mig.

Inte för att hon direkt någonsin varit nöjd med mina val av förhållande...  

Lugn, bara lugn mamma, som jag sa; Jag är inte kär och han är inte min pojkvän och han är inte mitt val av min framtida man.

Så varför släppar jag då in honom?

...

För att han är otroligt snäll och fin, och har ett stort omtänksamt hjärta. 

Och det är inte nog?

Nej, tydligen inte för omgivningen, men för mig?

Ibland tror jag att det kan vara det.
Då jag kryper ihop i hans famn och jag får höra hur fantastiskt fin han tycker att jag är.
Då jag vill krama om honom och tala om hur fin jag tycker att han är.
Då jag får känslan av att vilja ta hand om honom och försöka göra honom glad.
Då han är mysig och ler, lyser upp de småsorgsna vackra bruna ögonen bara för att jag ler mot honom. 
Då jag får honom att må bra. 
Då han faktiskt vill göra allt för att få mig att må bra.

Men så kommer känslan.
Då jag hoppas på att de rätta dagarna ska komma.
Då jag hoppas att någon ska knacka på min dörr.
Då jag reagerar när någon säger ett särskilt namn.
Då jag varje dag ägnar honom en tanke.
Då jag mest av allt önskar att det var hans blåa ögon jag fick se.
Då så många orsaker och försök ändå inte verkar kunna få mig på andra tankar.
Då jag vet att jag fortfarande vill ha, men av så många anledningar inte kan få.
Då jag inser att jag nog faktiskt älskar den människan.
 
Glee Cast – No Air (Glee Cast Version)

                                        I walk, I ran, I jump, I flew
                                        Right off the ground to float to you
                                        With no gravity to hold me down for real.
                                       
                                        But somehow I'm still alive inside
                                        You took my breath but I survived
                                        I don't know how but I don't even care.

                        
                                Glee Cast – Defying Gravity (Glee Cast Version)

                                               "I'm through accepting limits 
                                                'cause someone says they're so. 
                                                Some things I cannot change 
                                                But till I try, I'll never know! 
                                               Too long I've been afraid of 
                                               Losing love I guess I've lost." 

The Baseballs – Angels

Jag har nu i tre dagar skuttat runt på Uplands festivalen Summer festival of love... 16 härliga band har spelat under dagarna och jag har ikväll äntligen fått studsa runt på ett dansgolv, jag är toknöjd.

 Tycker att detta borde bli en god tradition.


Idag har jag även 1) fått se raggare som åkt i sina fina bilar runt om i stan. 2) dansat sönder ett par skor. 3) ätit grillat för kanske 3:e gången den här sommaren. 4) Blivit missnöjd över saker jag tänkt och som inte blivit av. 4) börjat lyssna på Campus Telges specialkomponerade spellistor för plugget.

Lördag och jag sover som en stock. Vaknar upp med huvudvärk som verkligen talar om för mig att jag lever och att jag förmodligen drack too much vodka last night.

Men ett tu tre kommer jag ur sängen, släpar mig in i duschen, vaknar till liv och beger mig sedan ut mot eftermiddagsfika med syster linis.

Får tillbaka energin igen, det är roligt att umgås med syster - hon tillför alltid en frisk fläkt!
"...åhh glas..."

Linis rensar ut sin garderob och jag får äran att överta och förvalta en del.



Med ny energi och med nya kläder i en kasse beger jag mig hemåt för att fixa inför Texas födelsedagsfest.

Kommer dit runt tiosnåret och kikar runt på alla små grupper som grupperats lite överallt i hans korridor.
Sedan hittar jag köket, musiken och startar dansgolv. Jag sliter mig inte därifrån utan står troget och dansar från 23.00 - 05.00.  Kato – Turn The Lights Off (feat. Jon) - Radio Edit 

Jag dansade salsa i korridoren med David Miranda...så jäkla härligt, kanonkul.

Hittar även en väldigt trevlig grabb från stockholm, en kille i byggbranchen, som rest runt i Austrailen och klipphoppat och lärt sig rida hästar på en ranch. Och framförallt - killen kan dansa!!! Han har t o m varit danslärare i vals och wienervals.... Det var som hittat. Vi två ställer oss på dansgolvet och vi två är de sista som lämnar stället där på morgonkvisten. Jag följer honom till en taxi och sedan åker han till flogsta och jag går hem till mig. Så jäkla skön snubbe.... om jag någon gång ska dansa i sthlm, så ska jag dra med honom.

---

I söndags var jag i ett förhållande...

Norah Jones – Come Away With Me

Myste med Johan till kl. tre på eftermiddagen. Strosade ned och åt pizza på palermo, köpte med oss italiensk glass från ett litet mysigt fik på min gata, gick och satte oss nere vid ån bland all grönska och tittade på änder och gosade.

Promenerade runt i lilla staden bort mot Tuna backar och kom fram till hans mammas lägenhet. Gick in och
hälsade på hans syster som var hemma, åt mera glass och tittade på roliga youtube-klipp på datorn. Jag och hans syster dividerade om vilken som var snyggast i Twilight...

En sån där dag där allt stämmer... Man myser, man strosar runt i de vackra kvarteren, man stannar och doftar på en blomma, tittar på naturen, håller hand, njuter av ledigheten och tar dagen som den kommer...

Melody Gardot – Baby I'm A Fool

Jag är inte kär och det är ett problem. För det är en fantastiskt gullig kille som hittat mig. En som vill mysa och gosa, en som beundrar mig, någon som tycker jag är speciell och jättefin.

och det borde vara jättebra...

Men något ställer till det. En av anledningarna är att jag har börjat inse fördelen med att vara snygg, sexig och singel :P Skämt åsido; jag börjar gilla tanken med att vara ute och flirta, känna att jag är fri att göra vad jag vill och kunna göra sådant som jag tydligen ska ägna mig åt i min ålder.

Att då fastna i en förhållandeliknande-relation när jag uppenbarligen varje ledig stund letar efter något nytt och spännande att leka med är inte någon jättebra situation. Speciellt inte när jag får dåligt samvete över vad jag gör. Och då är jag inte ens tillsammans med killen.

Det gnager nämligen en tanke i mig; När jag inte kan få den jag vill ha får jag väl försöka roa mig med något annat. Då lockas jag av leken, av att retas, att få den där uppmärksamheten av just den jag valt, se hur och vad nästa steg ska bli... Då vill jag varje gång ha bekräftelse från något nytt håll. Av den anledningen kan jag inte fastna i något - hur bra det än är - när det inte är precis det jag vill ha. För än så länge är jag inte där, jag har inte bytt mitt fokus. 

Trots mina försök att tänka på annat, att fokusera på andra, finns bilden kvar. Bilden av den fredagskvällen, den personen, den känslan.

                                          I understand, I can't hold your hand.
                                               But I did it all, I did it for love...

Slutar jobbet vid 16.00. Äter räk - och fetaostsallad på bryggan i solen med Johanna. Vi hittar ett underbart litet café där man säljer riktig italiensk glass, hur underbart är inte detta?

Sedan börjar klockan närma sig huvudpunkten på kvällen: Den lilla svarta festen hemma hos Vera. Som temat utlovar är dresscoden den lilla svarta, och jag kan äntligen få inviga mitt lilla ljuvliga nya inköp.

Det är rock, det är vodka, det är svart, det är fest.
 
Jag har nog underskattat dragningskraften som en svart liten klänning kan åstadkomma. Alla har sin egen bild som de associerar med just det speciella klädesplagget och om man själv då råkar gå klädd just så... låt säga att det hjälper initiativen på traven.

Mingla, dansa, dricka, skratta... och där är han, killen som jag spanade in på Veras inflyttningsfest men som försvann iväg på tok för tidigt den kvällen. 

Christipher, 25 och helt fantastiskt trevlig. 
 
Tiden har en tendens att springa ifrån en när man har roligt. Vi bryter upp runt ett snåret och då ska festen skingras åt tre håll - snerikes, skeppet eller uplands.

Jag tappar bort de flesta och hittar Anna, som tar med mig till Uplands. Smått salongiga glider vi in i trädgården och börjar speja - hon letar efter sin brorsa och jag letar efter... låt säga intressant folk.

Finner Putte, Pingsi, Linus och Lisa vid ett bord. Fnittrar och försöker förklara vad jag gjort ikväll. Tror att de uppfattar att jag haft roligt i alla fall. 

Anna haffar tag i mig och drar med mig ut genom grindarna igen, nu med siktet inställt mot snerikes. Dock hinner vi inte särskilt långt, eftersom de flesta danssugna bestämt sig för att ta en shot på Uplands först. Tja, jag är inte den som är den - There and back again...

Och där är Christopher igen, this might be interesting. Och som väntat förs vi ihop eller mera vi väljer varandras sällskap. Han ger mig för första gången en komplimang om min klänning, tycker att den är snygg och att den passar mig. Nå dåså... nu kör.

Intressant ibland hur killar med fast lön raggar, de vill alltid vara generösa och bjuda. Jag borde egentligen inte dricka mer, men det är väl oartigt att tacka nej ;P Jag får inte en, utan två öl och på något vis är jag omringad av fyra killar som pratar i mun på varandra i ett försök att vara den mest intressanta.

Där glider Putte förbi och kommer fram och hälsar. Som genom ett trollslag upplöses gruppen omkring mig och jag står där med Putte, som tycker jag borde gå och sätta mig hos honom och hans bord. "Nu har jag precis kört pojkvänstricket på de där grabbarna. Fyra kavaljerer som försöker få in en stöt, men kommer då en kille som de tror är hennes pojkvän så försvinner de alltid hahaha. "

Dessvärre tror jag att han har rätt i sin teori om deras teori - eller kan man uttrycka det så?

Tråkigt, jag ville umgås mera...  

Men tur att Marcus finns, han samlar ihop det där lilla gänget igen och går och letar upp mig. Cristopher: "Jag trodde nästan att du hade tagit ölen och dragit någon annanstans, i sånt fall hade du varit jäkligt skicklig..." Men så var ju inte fallet, jag är inte såå beräknande - jag vet nog att jag kan vara det om jag vill. Men nu vill jag umgås.

Och sedan pratar vi, pratar och pratar och pratar. Uplands stänger och vi sätter oss ute på min trappa och fortsätter att prata.

Sedan kommer Arash och tycker att nu borde Chris och jag gå och ligga med varandra. Det blir lite av en stämningsdödare. Så vad som än skulle blivit av, blir inte av.

Med en kram skiljs vi åt, en sista blick, en sista kommentar, blickarna som möts igen när vi båda vänder oss om efter den andra... och sedan går vi var och en hem till sitt.

Jag vet inte riktigt. Jag ville pröva min nya frihet litegrann. Vara ung och dum och allt sånt där som jag tydligen ska göra nu när jag är ung och har chansen. Eftersom jag uppenbarligen inte kan få det jag vill ha, får jag väl testa något annat helt enkelt...

Hur kommer det sig då att jag plötsligt träffar en person som vill mysa och gosa och som säger sig tycka otroligt mycket om mig? Någon som bara vill mitt bästa...  Och så är jag inte kär. Jag är... jag vet inte. Visst, jag trivs väl, det är mysigt ibland. Men jag saknar den där rätta känslan. Den där känslan som infinner sig när man hittat rätt, när allting stämmer.

Ibland får man chansen att uppleva den känslan igen. Det är då man inser vad man egentligen har letat och sökt efter under all den tid som den varit borta. Känslan som infinner sig när fel är så rätt.   

                     "Ibland kan det vara skönt att inte vara den som älskar mest" 

Kloka vänner med kloka råd. Jag är lite trött på att ständigt vara den som får hjärtat i kläm. Det här kanske är det jag behöver, men som jag inte vet om att jag vill ha?

Men är det rättvist mot den andra personen att ge sig in i något utan att vara beredd att på riktigt släppa in den?

Jag vill inte gosa. Jag vill inte kela. Jag vill ibland bara helst bli lämnad ifred. Tydligen har jag förändrats en aning från förr, jag är inte lika villig och mysig och gosig som förr. Eller beror det på något annat...? 

Jag har trots allt försökt att träffa andra; jag har dejtat, fikat, legat, flirtat och ansträngt mig till höger och vänster. Men det stämmer inte. Den där känslan jag söker efter har aldrig infunnit sig.

Och nu har jag trasslat in mig i något - jag vill inte sätta någon etikett på det, jag är livrädd för att sätta in det i något slags förhållandefack - och jag har säkerligen hittat något som är rätt, men det känns så fel. Eller fel är ett så drastiskt ord. Det känns helt enkelt inte helt rätt än. Det känns ok, men inte rätt. Det är behagligt men når  ändå inte helt fram.

Ska man då dra ut på det hela och hoppas att känslan successivt kommer att infinna sig eller ska man kapa och leta vidare och hoppas på att det kommer nya möjligheter? 

Det är faktiskt en verkligt fin kille jag träffat med hjärtat på det rätta stället.

Varför är då mitt hjärta blint och inte inser vad som faktiskt finns tillhands framför ögonen på mig?