Berg - och dalbana
Satellite Heart -
So pretty, so smart
Such a waste of a young heart!
What a pity , what a sham
What’s the matter with you, man?
---
I’m a satellite heart, lost in the dark
I’m spun out so far, you stop, I start
But I’ll be true to you...
Det som tidigare lyfte upp, kan helt plötsligt få en att falla. Och det beror helt och hållet på mig.
Jag som trodde att jag hade kommit någonvart, men efter att ha haft världens mest fantastiska helg och sedan få se honom nästan varje dag... den känslan är nästan helt obetalbart.
Men den har sitt pris. Och jag betalar den med den mest svarta av alla känslor....
Negative – Jealous Sky
Underbart
Är så himla glad just nu. Har precis haft världens mest underbara helg, förutom den gudsförgätna bakfyllan jag hade på lördagen, orkade knappt stiga upp. Men annars har den varit precis så fantastisk som jag länge längtat efter...
Jag är lycklig så jag kan dö!
Nu vet jag bl.a. att ifall jag inte är gift när jag är 30 år så har jag ett innestående frieri, det är alltid bra att ha ett sådant i bakfickan.
Fredagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, men den var trevlig ändå med 25årsfest och Chile 200årsfest, Uplands, sexa, dansgolv. Jag vandrade hem runt 05.30 på lördagmorgonen.
Ett sms och fem missade samtal vid halv åtta på lördagmorgonen... vilken hemsk känsla jag fick och hur bittert jag ångrade att jag inte fixat min telefon när jag vaknade och insåg att jag missat detta...
Men lördagkvällen och söndagkvällen kunde uppväga allt sånt...
"Jag vet inte hur många gånger vi har sagt att vi inte borde, men nu orkar jag inte kämpa emot längre..."
Jag är väl medveten om att det är många som är av orsaken att jag inte borde... men just nu struntar jag i det. Jag trivs och jag vill inte ha något annat, så då kan alla andras åsikter bara flyga och fara.
Visst, nog blir jag irriterad och fly förbannad över vissa saker, men jag försöker jobba på det. För när det är som bäst finns det inget som kan jämföras med detta!!!
And that is worth everything.
Live Forever
I feel the world is turning
deep in my heart I'm burning
I'm so happy I could cry
'til we'll enter paradise
Fredag 24 september
Får sms av Sam som vill att vi ska ses och prata. Tar med honom på en långpromenad och försöker vara trevlig och lyssnande och förstående.... Men jag känner att mitt humör tryter och att mitt blodsocker befinner sig någonstans nere vid fotknölarna och jag får verkligen anstränga mig för att inte fräsa av honom.
Så totalt okänslig känner jag mig, jag tycker killen är fullkomligt mjäkig. Jag vill bara vifta undan honom och hans besvikna ego med ett: "Äsch, var inte så blödig - det är bara att bita i kudden och vänta tills det lättar" eller något liknande i runda slängar.
Nu har jag ont i huvudet och är irriterad över hela situationen. Men jag tror att han tyckte att det hjälpte honom lite och sedan gick han hem till Johanna och blir förmodligen tröstad och klappad på, så nu orkar jag fan inte bry mig.
Pussy.
Om jag över huvudtagen skulle vilja ha något så vill jag knappast ha det där... Jag vill ha en riktig man, en med rejäl stake i kroppen, som vet vad han vill och som är säker på sig själv och som vet att han vill ha mig. Inte något gråtande litet barn som vill bli omhändertagen....grrrrrrrr..... Är jag lite väl elak nu??
Taio Cruz – Break Your Heart
There's no point trying to hide it
No point trying to evade it
I know I got a problem
problem with misbehavin'
If you fall for me
I'm not easy to please
I'm might tear you apart
Told you from the start, baby from the start.
I'm only gonna break break your break break your heart...
Jag vet att jag överreagerar. Allt handlar inte bara om detta.
Jag är nervös och längtar till ikväll. Så mycket som kan gå rakt åt fanders, jag är fullt medveten om det. Men det är lite det som är lockelsen, lika beroendeframkallande som knark - belöningen blir så otroligt mycket större om jag faktiskt får som jag vill.
Så fredag... heaven or hell - BRING IT ON
"I'm only Gonna BREAK BREAK YOUR BREAK BREAK YOUR HEART!!!!!
Torsdag 23 september
Igårkväll fick jag lyssna till ett jag-måste-få-prata-av-mig-prat med Johan i ungefär tre timmar. Jag lyssnade, förklarade, lyssnade och förklarade. Det är mycket saker som kan ältas och pratas om i tre timmar.
Exempelvis:
När jag nu inte har känslor av den graden - jasså, det finns alltså en slags allmän graderad känsloskala som jag har missat? är man över 70% innebär det att man är kär? - hur kan jag då tycka att det här är ledsamt och fälla tårar?
Tja, kanske för att jag inte är något känslokallt monster som tycker om att göra snälla människor ledsna? Jag vill verkligen inte såra, men det nödvändigt onda måste tyvärr ske ibland. Jag tror i alla fall att det kan ha varit en bra sak för oss båda. Jag fick gråta ur mig en del saker som jag inte pratat om tidigare och han fick förhoppningsvis bra förklaringar som kan hjälpa honom att processa det här och gå vidare.
Jag är inte speciellt bra på att hantera sådana här saker, men jag tänkte mig att om jag agerar som jag skulle vilja att någon annan gjorde för mig om situationen vore omvänd, så kanske det blir ett "bra" avslut ändå?
Nå, det kändes som om det gick bra, vi skiljdes inte som ovänner och vi har konstaterat att vi tycker om varandra som personer.
Nog om detta!!!
Idag hade jag tänkt plugga. Istället åt jag kalasgod lunch med Evy och tittade på Glee och vår återkommande favoritfilm Moulin Rouge. Vad vi inte kan citera därifrån är inte värt att citera!
Sedan Engelska Parken och kopiera mängder med artiklar inför nästa seminarie.
Kvällsmiddag runt sjusnåret med systrarna på restaurang Basilico. Alltid lika härligt när vi ses. "Tjena, det va mackan här då, stött på problem då..."
Nu sitter jag och ska fila på mitt uppsatsPM som ska in imorgon vid lunchtid.
Hur kommer det sig att jag sitter och skriver det kvällen innan deadline? Jag blir så trött på mig själv. Disciplin, någon?
Och däremellan kommer det trevliga avbrott, som inkluderar en massa te och prat om viktiga spörsmål; Vad gör man när ens kille inte vill ligga?
Tja, kan inte direkt säga att jag kan identifiera mig med den situationen (!) -ojoj- men jag tyckte nog att jag kunde ge rätt så bra tips och råd ändå, som jag tror kan gå hem. Tror att orden visuell retorik kan vara en passande benämning... Nasty Naughty Boy
Nej, nu måste jag fokusera. Back to business. PM, here wo go!!!
Onsdag
Jag har insett en del saker. Saker börjar klarna och det gör att jag vet hur jag ska agera kring detta. Dåså, inte svårare än så, inte mer än så. Ibland får man bara se krasst på situationen, för det hjälper en att veta vad man ska göra.
...hmm jag är ganska nyfiken på hur jag kunnat få dessa blåmärken på min överarm...
När jag väl vaknat till liv imorse och fått en trevligt frukost i mig, kunde jag faktiskt trivas med att promenera ut en sväng, möta en ny dag med strålande sol, klar luft och vackra lövträd längs med vägen klädd i höstfärger.
A New Day Has Come
Visst, jag må göra saker jag inte riktigt planerat att göra, men för den sakens skull behöver jag väl inte gå och bekymra mig över en massa saker i förväg? Jag kan t.ex. i detta fall bara ta och hälla i mig mängder med citronvatten eller tranbärsjuice och hoppas på det bästa... Det kan faktiskt gå vägen den här gången oxå...
Nå, resten av dagen spenderades med att göra vettiga saker. Plugga och sedan gå och förbi och klappa snällt på Johanna, som är sjuk och ge henne glass.
Senare ikväll måste jag nog träffa Johan för att låta honom prata av sig och förmodligen klappa snällt på honom och få honom att inse att det här är den bästa lösningen får oss båda. Inte höjdpunkten på dagen direkt. Jag gillar inte känslan av att vara boven i dramat. Men ibland är sanningen inte bättre än så.
Nå, sedan väntar förmodligen Evy nere på Uplands med ett stort öra om jag behöver ventilera. och så kanske kanske... förmodligen inte, men ändå... kanske?
20 september 2010
Jag borde väl kommentera valet... men om det är något jag står fast vid så är det att inte prata politik, religion eller ekonomi eftersom det alltid bringar heta känslor och retar upp människor. Men visst , jag kan göra det kort och koncist: Man blir ledsen över att det finns människor som inte förstår allas lika värde och inte förmår uppskatta fördelarna med att leva i ett mångkulturellt samhälle...
I övrigt känns det som om jag har tappat synen. Jag läser och läser och läser i de förskräckliga teoriböckerna och tycker inte att jag förstår hälften av vad jag läser trots att det står skrivet på svenska, översatt från tyska men det är av ringa betydelse.
Nu har jag suttit lutat över mina böcker från 10.30 och sedan dess till och från till kl 22.50. Nu har jag fruktansvärt ont i nacken och känner mig för den delen allmänt dum i huvudet, trött och illamående... men just den processen kan göras kort.
Vad jag hoppas är att förhoppningsvis har något av det jag läst idag gått in och kan då ligga och processa under natten så att jag vaknar upp och känner att jag har koll på läget.
Troligt? Inte direkt men jag lever på hoppet.
Måndagar är verkligen inte mina dagar...
Försöker hitta ord som kanske hjälper
Det är ingen idé att säga något mer. Du kan bara stå där medan det sker.
Inget som vrider klockan tillbaks... Man kan inte ställa känslor till svars.
Quit playing games
Tydligen är det min nya sysselsättning att göra fina snälla pojkar ledsna och besvikna. Antal upprörda män under kvällen: 2.
När vi kommer från GH till Uplands träffar jag på Johan, som jag inte sett på flera veckor. Givetvis måste vi prata ut om saker och ting. Jag får tala om för honom att jag inte har saknat honom på samma sätt som han saknat mig under de gångna veckorna. Att jag är inte kär i honom och därför kan vi inte fortsätta.
Att se ett par ledsna hundögon som tittar på en och undrar varför man stöter bort dem.... Det är inget man vill se frivilligt.
Nästa person under kvällen, Samuel, min bordsherre under gasquen. Jag får gå och leta rätt på honom för att prata med honom, eftersom han tydligen gått omkring och oxå sett ut som en ledsen hund de senaste två timmarna enligt Jojo och undrat varför jag undvikt honom.
Samma procedur där... Jag får tala om att jag inte känner på samma sätt för honom som han uppenbarligen känner för mig. Att jag är ledsen om jag gett honom några förhoppningar och nu sårat honom.
Behöver jag ens säga att jag känner mig jävligt rutten som människa efteråt?
Jag vet att det är mitt fel alltihop... Jag ger fel intryck och uppmuntrar trots att jag inte är ute efter något.
Jag blir helt enkelt inte intresserad, trots att det är väldigt fina pojkar som säkerligen skulle göra mig gott. Men jag känner ingenting... Jag har gjort så många dåliga saker och är uppenbarligen kapabel att fortsätta göra det.
Tror att jag lider av hybris. Jag har insett att ifall jag nobbar en, står där flera på tur. Alla vill bara ligga och jag kan nästan dra spelet hur långt som helst innan det når sin spets. Jag märker intresset jag får, behöver bara le och skratta så kan jag charma nästan vem som helst.
Never seen so many men ask you if you wanted to dance
Never seen so many people want to be there by your side
They're looking for a little romance, given half a chance
Vidrigt att se det här i skrift. Det känns inte som jag. Men ändå är det ju jag som gjort allt det här...
Quit Playing Games (With My Heart)
Jag har intresset där ett tag, jag trivs med uppmärksamheten, men sedan slocknar intresset när de är för påstridiga och vill gosa. De är för känslomässiga och tynger ned mig mot min vilja.
Jag vill inte ha något av det där från dem.
Vad vill jag ha då?
Jag vill ha det jag inte kan få. Fortfarande. Jag får chansen ibland, men den chansen lämnar oftast mer frågor än den löser svar.
Ändå är det den jag söker efter.
Thought I moved more than on.
But when I look down, my shirt is turnin' red
I'm spinnin' round.
Straight through my heart,
a single bullet got me.
I can't stop the bleeding.
My heart. Soldier Down.
Jag lockas och attraheras så otroligt mycket av det som hägrar i periferin, när jag väl egentligen bara borde öppna ögonen och se allt det som många andra kan erbjuda. Jag har hittat något slags nytt intresse, men än så länge kan det inte alls tävla mot detta.
Både rakt och krokigt
Förövrigt har jag hämtat mig efter min oproduktiva dag igår, som dock hade ett produktivt inslag då jag i största kvällsglädje gjorde av med slantar på underkläder på Lindex med Jojo... ja, har affärer öppet på kvällen mellan 19.00 - 21.00, serverar snittar och inte har någon trängsel till provrummen... Vad ska man göra?
Därefter pommes och green&garlicdipp på Max och sedan hem till Jo. Med en bacardi/bitterlemondrink sitter jag i skräddarställning på Johannas säng och bläddrar förstrött i något trevligt exemplar av Cosmopolitan och aggerar smakråd då Johanna går igenom sitt klänningsutbud inför den stora festen aka Reccegasquen på GH imorgon.
Men tillbaka till idag!
Uppe med tuppen, som då rimligtvis borde vakna vid tidig lunchtid - konstig tupp. Hackar is och diskar fryslådor. Går iväg på informativ [?] informationssökning på Engelska Parken mellan 13 och 16. Hem och torka rent frysen. Äta våfflor med Anna. Springer iväg till Reginateatern och tittar på fyra lyckliga män, som sjunger och skämtar och förgyller tiden mellan 19-22.
Varför efter en sådan givande torsdag är jag då på så förbaskat konstigt humör?
Det är en blandning av att det går både rakt och samtidigt krokigt! Jag satt och försökte förklara detta faktum för Anna, en kollega från i somras. Att det är för många trådar som drar i mig. Att jag bl.a. är tokstressad över skolan fast att jag har så mycket tid. Att jag vet att jag gör fel saker men samtidigt fortsätter att göra det.
När vi ändå ska tala om i-landsproblem kan jag nämna att jag minsann inte har någon passande sjal för att matcha min fantastiska gasqueklänning.
Måste av den anledningen tassa ned på stan imorgon... tass tass tass och införskaffa någon slags lagom lång sjal i något vackert tyg och dessutom köpa gräddvita rosor/nejlikor/blommor att ha i håret. Bildbevis när jag sannerligen kommer likna en kristallkrona kommer att dyka upp, var så säker.
Nu ska jag bara krypa ned under täcket, tända min sänglampa och läsa om Mordets praktik, vilket med största säkerhet kommer leda till att jag inte kommer kunna somna, vilket kommer få mig att vara mörkrädd ett tag och då vilja lyssna på min favoritgodnattsång för tillfället;
Bryan Adams – Here I Am - Spirit: Stallion Of The Cimarron/Soundtrack Version/End Title
Varför ska jag då ens läsa denna mördarbok, kan man ju undra? Tja, varför göra det lätt när man kan göra det svårt?
Både rakt och krångligt, jo jag tackar ja...
You're the man with the plan - it's a brilliant scam
http://open.spotify.com/track/3QsWogO0CZDSfrlZFGk0rw
What Have I Done?
Guuud....
Idag ska det föreställa onsdag and so far har jag:
Tittat på Filip och Fredriks nya serie på 5:an "Lite sällskap". Sovit oerhört gott och väldigt länge och sedan ätit frukost i sängen.
Igår var en gråmulen dag där man tvingar sig själv upp okristligt tidigt, slänger sig in i en iskall dusch för att vakna. Därefter sitta sig igenom tre timmars grått seminarium och önska sig någonstans var som helst förutom just där man är.
Men det blir bättre. Får äta lunch och sedan slinka hem till Evy och äta nygräddade pannkakor och prata om livet och fundera ut om man ska gå på förnuft eller känsla den här hösten. Vad som logiskt sett är bättre eller vad som känns bäst...
Utan att ha kommit fram till någon slags lösning på alla dessa problem traskar jag således ut i regnet. Eftermiddagen har smygit över i kväll.
Vad kan man då göra en regnig höstkväll? Man kan antingen sitta i sin ensamhet och försöka vara duktig och läsa i en av artiklarna om dialogen mellan texter...
Eller så tar man sina första trevande steg in i en ny tvserie. Med nerverna hos en fågelunge vågar jag faktiskt titta igenom första delen av Twin Peaks. Men mycket av det kanske beror på mitt trygga och trevliga sällskap bestående av tre herrar, Adam och Ben and Jerry.
Guuud... Ibland behövs sannerligen inga ord. Bara en liten förvånad och förundrad känsla.
Jag känner mig som tagen på sängen X av så många orsaker...
Note to self, kanske dags att gå ut och andas lite ny luft ett tag.
Greppa tag i Ipoden och med tokhög volym bara gå och gå och gå och gå och gå och gå...
The Motorhomes – The Man
Where streets are gold paved and you're the man, the man
You're the man with the plan it's a brilliant scam
You're the king in the ring what a terrible thing
It's a shame that your game didn't work on the kids
Sing it out everyone we won't do what people say
Ny vecka
Hurts Feat. Kylie Minogue – Devotion
Ny vecka borde innebära ny energi till att ta tag i nya saker. En ny vecka innehåller nya måsten som måste göras och fler dagar att ta sig igenom, som på något sätt ändå tar en framåt.
Just nu finns där ingen som helst ork eller lust till detta!
Inte hjälper det att jag numera går runt och kraxar som en kråka, hostar och pimplar te som en liten ynklig höna.
Inte hjälper det direkt att det är regnigt, kallt, grått och fruktansvärt mycket höst utomhus. Hatar hösten.
Inte hjälper det att jag känner mig stressad över hur mycket som jag faktiskt inte kan, men antagligen borde kunna.
Under andra omständigheter skulle jag ha dragit täcket över huvudet - mitt sätt att stoppa huvudet i sanden - och försökt att sova igenom allt, men eftersom situationen är som den är, släpar jag mig upp och sätter mig och pluggar istället.
Om jag sitter och tycker synd om mig själv? Det verkar väl onekligen så, jo jag förstår det. Men nej, jag ömkar inte. Inte så mycket i alla fall ;P
Jag bara tycker att det är lite... mycket saker på en och samma gång. Egentligen otroligt oviktiga saker men som ändå tar en massa tanketid. Men jag borde verkligen inte bry mig.
Det är många saker jag bara inte borde bry mig om.
Att känna nattsvart samvete över att man lät sig bli tvångshånglad av en av ens vänners barndomskompisar, när man egentligen bara vill krypa upp i någon annans famn och bli kramad en stund... det säger väl egentligen bara hur vansinnigt dumt allt är just nu.
Jag krånglar till saker, som säkerligen får mig att framstå som en av världens sämsta människor... och jag orkar verkligen inte med att saker krånglar nu. Jag orkar inte kämpa emot dem.
Vad jag mest av allt vill ha just nu är en enorm kopp te med honung i, en stor varm kram av en snäll person och någon som kan stanna tiden ett litet tag.
Till råga på allt är det måndag, hur hopplösa är inte måndagar?
En ny vecka och jag orkar inte med den.
Time heals nothing
Tusen bitar
Att jag aldrig aldrig lär mig.
...
Hur kan jag bli så förbittrad? Hur kan jag bli så förhärdad? Hur kan man bli så jäkla kall?
Jag orkar inte gå igenom med vännerna vad som var fel. Jag orkar en gång inte se dem, det är fullt tillräckligt som det är.
Tids nog kommer de och säger att livet måste ha sin gång, att nya möjligheter väntar, att det är fel att se sig om.
Min tro på livet återvänder... på vilket jävla vis som helst.
Men just nu måste jag bekänna,
det är mycket ensamt här ikväll.
I've never
I've never seen you looking so lovely as you did tonight,
I've never seen you shine so bright.
I've never seen so many men ask you if you wanted to dance,
They're looking for a little romance, given half a chance.
I have never seen that dress you're wearing or the highlights
in your head that catch your eyes.
I have been blind...
Chris De Burgh – The Lady In Red
Ibland blir jag bara så otroligt trött på situationen.
Alltid denna ovetskap; varannan helg, varannan vecka. Jag hoppas varje gång och ibland blir jag bara så grymt besviken och nere. Får kalla ormar i magen.
Men det hindrar inte att jag faktiskt hoppas lika fullt varje gång i alla fall.
Det borde ha varit avslutat för länge sen, men det lever trots allt fortfarande lika fullt.
Om jag tar pulsen på mig själv just nu är jag trött, grinig och uppgiven. Det kan kanske tilläggas att jag råkat kasta ut en massa kläder på golvet och inte vet hur jag ska reda upp i det kaoset...
Nu känner jag mig inte speciellt vuxen och stor. Nu är jag bara en liten villrådig 21årig flicka som inte riktigt vet vart hon ska. Eller som inte ens kan ta ett litet beslut om vad hon ska ha på sig för att vara mest till sin fördel ikväll... fånigt, jo jag vet.
"När ska vi sluta förneka allt det här då?" Ja, det är en jäkligt bra fråga...
Tills vidare krånglar jag till det för mig... Jag går vidare men stannar samtidigt kvar.
- och har dessutom alldeles för mycket klädeshögar på golvet... ynk :(
34 små skutt
Det kan man faktiskt fundera på.
The Baseballs – Chasing Cars
Jag har skuttat upp tidigt idag, jag är överlycklig. Jag har även skuttat ned till en park och ätit frukost ute i solen med Adam vid tiosnåret. Adam, har du inget viktigare att göra än att läsa detta? Gå och plocka upp Mrs Dalloway eller kika in på Medborgarskolans hemsida istället!!
Sedan blev det promenad med diverse stopp på vägen. Jag ville promt visa på den vackra kristallkronan inne på Guntherska [stavning?] hovkonditoriet, där det även inhandlades en liten söt toscakaka. Därefter promenad till Adams klättervägg, mycket prat om ormar, och sedan skutta hem till Adams lya för att tugga på kaffe och dricka kaka [hmm] och se en massa förtjusande avsnitt med Anders och Måns.
Ex. Hur man går på dejt med en litteraturstudent: Oliver Twist... nä, det är nog något som smugit sig in från inköpslistan...
Det blev en ganska lång frukost, 10.00 - 16.00 men ååå vad jag har haft trevligt. Jag har fått skratta så att jag är alldeles trött i magen :P
Kanske att jag hade planerat att plugga idag, kanske jag hade planerat att tvätta, kanske jag inte hade planerat att spendera mestadelen av dagen tillsammans med Adam, liggandes tillbakalutad mot en massa kuddar och titta på Varantv och dricka mängder med te... Men det känns verkligen inte som om det gjorde något. Jag hade en väldigt trevligt eftermiddag, som liksom bara försvann. Det får jag tacka Adam för... Det är nästan... ja, trevligare kille kan man nog inte hitta! Och så är han lång dessutom ---
Jag kan inte riktigt hjälpa det, men jag tycker att längd är något av det snyggaste hos en kille. Vet inte om det är för att jag känner mig så otroligt liten, petite bredvid dem vilket ger dem känslan av att de är stora och manliga och lixom kan beskydda en mot alla faror som lurar lite överallt...
Oj, vad osjälvständigt och gammalmodigt det där lät... Men shit, alla vill väl ha en stor trygg björnfamn att krypa ihop i, även om man är en kaxig liten lantflicka som jag!!!
Nåväl, 34 små skutt senare är jag hemma igen och ska försöka organisera om mitt liv. Ringa människor och svara på mängder med sms. Springa iväg till systembolaget och inhandla vin inför middagen ikväll. Borde jag kanske göra något åt min avslappande stil och dra på mig ett par jeans som sitter tajtare och snyggare?
Det är ju ändå fredag... guud... inte tänka, inte tänka... oj nej detta kommer olämpligt...
Men är det inte precis det jag vill? Fredag igen, rätt fredag i rätt vecka... guuud.... och jag som vill så mycket...
Ibland tror jag att jag vill för mycket för mitt eget bästa.
Med solskeneblick
Kan det vara en behaglig onsdag?
Jag vaknade på tok för sent, trots att jag ställde väckarklockan och även om jag inte har någon viktig tid att passa på morgonen så känns det otroligt onyttigt. Kan ha berott på att jag gick på sen kvällsbio igår och såg Salt, den nya filmen med Angelina Jolie i huvudrollen och därefter drack te i några timmar och på så vis inte gick och la mig i tid. Eller så har det ingenting med saken att göra...
Solen lyser utanför medan himlen är påfallande mörkgrå och säkerligen hellre vill hemfalla sig åt regn och åska än sol. Och mitt i allt det där sitter jag i mitt lilla rum och pluggar. Eller mera tittar ned i mina böcker, bläddrar lite förstrött och försöker komma ihåg vad jag läst den senaste halvtimmen. Något om Shakespeare, tolkningsteoretisk monism och konstruktivismen? Samtidigt vill tankarna gärna distrahera mig med att tänka på roligare saker; kanske dags att börja tvätta det där berget som börjat bildas i min tvätthög? Jag är nog lite hungrig, ska jag ta och äta något? Har jag inte lite ont i halsen, kanske borde göra mig en kopp te? Var de inte länge sedan jag tittade in på facebook?
Men nej, jag ska läsa igenom alla texter minst en gång idag i alla fall. Sedan ska jag belöna mig med att gå ut på en liten promenad, andas lite roligare luft och få min dagliga dos av D-vitamin.
När jag så skaffat mig min solskeneblick kan jag återvända till mina böcker, läsa igenom mina instruktioner, börja göra anteckningar och hitta argument för de olika resonemangen som presenteras.
Sedan ska jag få göra något roligt på kvällen. Det är mitt löfte till mig själv: Om jag gör bra saker på dagarna, går upp i tid och lär mig allt och lite till så är min morot att jag får träffa vänner och göra skojiga saker på kvällarna.
En ganska så schysst deal!
Nu ska jag bara försöka sluta distrahera mig själv med att tänka på middagen med Johanna och Samuel på fredag, inte tänka på när jag och syster ska försöka hinna gå till fotografen för att göra en tavla till föräldrarna, vad jag ska ta mig till med fina lilla Johan, om och när jag ska träffa Adam igen, hur jag ska lyckas förvandla min fancy glitterklänning till en balklänning, vad som ska hända på kulturnatten, om jag får se honom snart igen även om det bara gått en vecka sedan vi träffades sist...
Men jag känner mig ganska tillfreds med situationen ändå... Ok, jag vet vad det beror på [torsdagkvällen och fredagmorgonen] och jag är inte förvånad längre...
Empirin talar sitt tydliga språk. Varför förneka något som uppenbarligen inte går att förneka?
Och när jag äntligen accepterat detta kan jag inte låta bli att le och känna mig oerhört tillfreds och nöjd. Kort och gott; Det är en behaglig onsdag.
Fyra och en halv timme
Ibland förundras man över vilka fantastiska människor man kan komma över ibland.
Lördageftermiddag: en otroligt trevlig fikastund med Niklas.
Söndagkväll: en otroligt trevlig testund med Adam.
Ja, jag kanske inte har nämnt Adam. Efter Wilmas söndagsdop i Tierp åkte jag kort och gott hem och gjorde varma smörgåsar i ugn och drack te med herr Vesterbacka. Vi kom in på intresset att promenera vilket gjorde att vi även tog oss ut på en kvällspromenad och jag visade honom min favoritpromenadslinga där vackra hus och kristallkronor dyker upp med jämna mellanrum.
Efter denna lilla tur visade han mig sin bostad, efter det att vi först gått och inhandlat te på Konsum mitt emot hans lägenhet och han sedan sprungit in och tänt sin bordslampa i fönstret innan jag fick gå in - eftersom jag hela promenaden talat mig varm om tända myslampor hos folk - mycket trevligt. Jag fick dricka flera koppar te och fick mig en guidad tur i Operans värld då vi bl.a. lyssnade på Rigoletto och pratade om Wagner. Men vi hann även med att diskutera Virginia Woolf, Strindberg, konst i största allmänhet, Twin Peaks, Sherlock Holmes, Operabesök i Stockholm, frukostar på Ovandahls, design, skräckupplevelser... Listan av samtalsämnen kan göras lång innan han gentlemannamässigt promenerade mig tillbaka till Uplands.
Jag undrar lite över vad som gjorde dessa två tillfällen så trevliga?
Allt kommer tillbaka till det trevliga numret fyra och en halv, vilket är precis det antal timmar som jag umgicks med dessa herrar var för sig.
13.00 - 17.30
19.00 - 23.30
Precis lagom långt men som fortfarande ger känslan av att man har mer att diskutera men måste skiljas åt p g a middagstidsplaner på annat håll eller sovdags.
Det är absolut två personer som jag vill träffa och prata mer med och det är inte något dåligt betyg.
Men nu ligger det annat i huvudet som måste prioriteras.
Exempelvis mitt pluggande och mitt planerande inför 17 september och GH:s reccegasque.
I kalendern
Införskaffat väckarklocka med käckt och avskräckande pipljud. Numera kan jag i alla fall komma upp på morgonen, dock räknas min morgon som en aning senare än alla andras morgon.
När man slår upp min kalender står det snyggt och prydligt att läsa på lördagens schema fika med kadett kl. 13.00. Vid den tiden infann jag mig prydligt och punktligt utanför Palermo och detsamma gjorde han.
Morotstårta på Linné och en hel eftermiddag att fördriva.
Officerutbildningen vid Karlberg, underrättelsetjänsten, dans, resor, bra svensk film, älgar, bilkörning... Våra samtalsämnen visste inga gränser.
4,5 timme senare skiljdes vi åt med orden att det varit en riktigt trevlig fika som vi borde göra om.
Note to self; borde ta och se om Notes on a scandal samt skenbart.
Nästa hållpunkt på lördagen var middag i Alsike. En dryg timme senare kommer jag och kära syster inkörandes på gårdsplanen och sedan vankas det trerätters med systrar, föräldrar och morföräldrar.
En riktig trevlig lördag.
Imorgon har jag än så länge bara en sak inplanerad. Det vankas stort dopkalas för Wilma med släkt uppe i Tierp.
Och senare blev det visst bestämt att jag ska dricka kvällste med A... Märkligt hur livet kan svänga lite hit och dit.
I kalendern finns det nu bara en hållpunkt kvar: Läggdags.
Nytt pulsläge
Pulsen på torsdagens dag var: Nyklippt hår med ny hårfärg. Jag spenderar tid med att sova mig igenom mina dagar vilket gör att jag inte kan sova på nätterna. Byter dygnsrytm och är allmänt frustrerad över all tid jag missar och att det har blivit höst.
Låt säga att det blev ett helt nytt pulsläge på torsdagkvällen.
Det serveras våfflor på Uplands mellan 17 - 19 och detta arrangeras av min käre vän Texas och hans syster.
Vid 18.45 slår jag mig ned och pratar med David, Texas och A, som tycker han och jag borde dricka te på lördagkväll och dessutom börja dansa pardans ihop i höst. A är väldigt trevlig, charmig och i perfekt längd.
Mitt i alltihop är han där, han som aldrig är där annars. Han ser mig och han hälsar. Han går upp till reccemottagningens middag. Jag hjälper Texas och Babbe att städa.
Vem är det som följer efter mig i trappan? Vem kommer ned bara för att prata med mig? Vem smyger ut och pratar med mig ute i baren på övervåningen?
---
Blir sedan räddad av flickorna, och det dricks vin, massa vin. Jag, Vera, Lia och någon Måns och hans vänner.
Han sitter där ute, där borta, umgås vid ett annat bord och jag vill så gärna bara gå dit. Guuud vad jag bara vill se honom... och han sitter där och jag får inte. För mitt eget bästa får jag inte för de andra.
Klockan går mot stängning och plötsligt är han där med sitt ölglas och slår sig ned vid vårt bord. Vi ska mot Bullit tydligen... Jag, Lia, Petter och Arash.
Timmarna går och sedan står vi utanför min port, jag och Petter. Och likt så många gånger så följer han med mig upp.
"Varför gör vi alltid så här?" Undrar om det är något slags mantra han brukar upprepa för sig själv? Jag tittar upp på honom, petar ett finger i bröstkorgen på honom och säger: "Vill du verkligen veta varför? Det är för att du fortfarande tycker om mig, that's why!"
Och sedan gör vi något som jag aldrig hade räknat med att få göra igen.
04.27 på fredagmorgon tar jag och han promenerar genom halva stan mot Flogsta. Jag får sova tillsammans med honom i hans lägenhet. Jag går ut mitt i natten pga oron över hans lilla katt. Han har skaffat en katt, en pytteliten och jättesöt liten randig kissbebis. Frasse, frassebebis!!!
Det är en väldigt annorlunda känsla att stiga in i den lägenheten igen. Lite ny inredning, mer böcker i bokhyllor och en kissekatt har tillkommit, annars är den densamma.
"När ska vi ta och sluta kämpa emot allt det här då...? " Vad jag vet har jag aldrig kämpat emot något. Jag har försökt acceptera, försökt glömma och gå vidare, men det går lixom inte. Det kan gå lite tid, det kan gå väldigt mycket tid, någon gång kommer vi att mötas och när vi möts dras jag till honom på samma sätt som han verkar dras till mig...
Jag börjar få känslan att det faktiskt är min ålder som spökar i all denna röra. Jag har inte packat min stora röda väska, rest världen runt, hittat mig själv i Asien, lekt av mig så att jag sedan kan bli vuxen och då hitta hem med honom.
Han kommer med bagage; han är 9 år äldre än jag och har två barn.
Han har försökt med andra, det har jag oxå. Men det verkar inte hjälpa mot detta som tydligen ska botas, renas ur systemet.
Detta att vi båda alltid dras till varandra, att vi har träffats i lite mer än ett år, att vi ständigt kommer tillbaka... Tyder inte det på något? Betyder inte det något?
Meddelanden
Another man, another message. Den här killen - låt oss kalla honom kadetten - är dock förlovad med sin flickvän.
Second message:
"...Det blev faktiskt en pizza för mig så även där hade du rätt. Mycket kvalificerad analys må jag säga.
Jag tycker också att det var mycket trevligt sällskap i lördags så jag tänkte vara lika fräck som Johanna och föreslå en fika någon dag. Vad sägs?"
Är det ett flirtigt, intresserat mail eller bara rent vänskapligt -jag vill lära känna dig bättre-mail?
Jag är lite... kluven i frågan.
Kluven... det skulle man kunna säga att jag är andra situationer as well...
Ciara Knowles – Out Here On My Own
