The bitch is back
Orianthi – Suffocated
Vaknar på min värsta tänkbara sida. Får därefter telefonsamtal från Uplands. Behöver jag nämna att jag ilsknar till som sjutton?
Får förfrågan om att komma ned och städa på nationen. Bestämmer mig för att gå ned och hjälpa till, men i utbyte mot att jag inte behöver vara kvar på reccemottagningen.
Jag borde ha anat att det skulle bli dåligt. Jag blev galet arg igår, bara jag såg dem, hur sjutton ska det inte bli när jag ska befinna mig i samma lokaler?
Kommer ner, börjar städa på tryggt avstånd från alla andra. Då har vi Petter, som kommer in och försöker socialprata med mig. Jag ger korthuggna och halvirriterade svar, dock så inser jag att han faktiskt försöker prata och "umgås" med mig. Men jag är på för dåligt humör för att orka vara trevlig. Efter en liten stund tappar jag humöret totalt och skriker "Tönt... Petter - gå bara härifrån och städa!"
Man kan väl säga att vår kommunikation inte riktigt fungerar som den ska - och det är på grund av mig. I'm aware - the bitch is back...
Men det är väl klart att det är betydligt svårare för mig, för jag har inte gått vidare på samma sätt som han har gjort. Jag tampas med en rejäl ilska och den blir inte bättre av att jag ser honom eller henne nere på nationen.
Detta visar bara att jag måste ta en paus därifrån. Jag kan verkligen inte behärska mig. Min stubin är fruktansvärt kort, jag tänder till på alla cylindrar och reaktionen är omedelbar. Jag hinner inte ens tänka mig för utan fräser till på en gång och häver ur mig diverse svordomar. Till mitt försvar måste jag då säga att jag bara tappar humöret när jag ser eller hör dem.
Men för att lätta mitt dåliga samvete skickade jag ett ursäkta-mitt-dåliga-beteende-mail till honom när jag gått därifrån, så jag hoppas att min ursäkt godtas...
Jag är ingen arg och negativ person egentligen... Jag försökte dock hävda att jag var det när jag pratade med Petter i telefon - naturligtvis var det han som ringde - men han höll inte med, utan hävdade att jag var "som en snöflinga". Antar att det är positivt... ?
Gick i alla fall, som sagt från nationen och träffade Matilda, som drog med mig till det nystartade gymmet "1477", otroligt fräscha lokaler! Vi bokade in oss på ett 75min spinningpass och efteråt gick vi lös på och attackerade varsin boxningssäck. Jag lär ha några rejält fina blåmärken på mina knän imorgon.
Men guuud vad otroligt härligt det var att få utlopp för den här ilskan jag burit på idag. Rena terapin!!!
Vårt rejäla träningspass avslutade vi sedan med att sitta och relaxa i bastun... Förstå, först får man chansen att slå ur sig alla sina aggressioner och sedan varvar man ned med en dusch och bastubad. Precis vad jag behövde.
Nu känner jag mig ganska lugn och tillfreds. Häxan i mig har fått sin skörd av utbrott idag och ligger nu i dvala.
Men jag vet vad jag måste göra. Jag måste hålla mig borta från Uplands, tills dess att jag kan behärska mig och vara trevlig igen.
Måste bara ned och skriva kontrakt och sedan bryter vi kontakten för ett tag. För som situationen är nu kommer jag bara gå omkring, som en tidsinställd bomb och attackera för minsta lilla.
Om jag behöver tid och utrymme för att lugna ned mig, får jag se till att skaffa mig tid och utrymme.
Ingen kan hjälpa den som inte hjälper sig själv.
Fredagsmöjligheter
Josh Groban – Oceano
Jag vet inte riktigt vad jag missade igår, men folk är ganska dåliga på att informera om saker. Jag trodde att jag bara missade en kväll att ringa reccar och det är väl andra människor oxå kapabla till? Men jaja, jag uppfyller i alla fall mitt löfte till mig själv att hålla mig borta från Uplands och det löftet väger tyngre för mitt eget välbefinnande.
Istället ägnade jag kvällen åt att kika på Jannes nya lägenhet och gå igenom ett antal Scrubsavsnitt och "How I met your mother". Till detta serverades Ben&Jerry-glass. Trevligt absolut, men klockan tickade på och blev allt senare och jag hade gett mig tusan på att gå upp tidigt på fredagen, så jag tänkte minsann inte låta klockan bli alltför mycket.
Dock fick jag inte riktigt gå hem, och jag känner ett uns obehag när jag tänker tillbaka på det. Om det här hade varit en helt annan person och en som jag inte känner lika väl, hade jag nog förmodligen blivit rädd - jag har absolut ingenting att sätta upp emot ifall en 1,90 kille med dubbel kroppsvikt gentemot mig och med kampsportsbakgrund, skulle bestämma sig för att hålla kvar mig där... - men nu blev det ju absolut inte så. Därifrån kom jag och jag fick mig en iskall vinternattspromenad hem till flygeln.
Denna dag, en fredag. En produktiv dag; ni vet, en sån där dag då man känner orken och lusten komma tillbaka. Solen vaknade upp bakom sitt molntäcke, tittade fram och sken in genom mitt fönster och jag fann en inre kraft att orka stiga upp tidigt för att få ut mer av min dag.
Idag sattes bollen äntligen i rullning. Den har bara väntat på den rätta tiden och idag kändes det rätt. Idag kändes det annorlunda i luften, den tycktes spraka och gnistra av kyla - den andades förändring - ny, iskall förändring... Jag har länge varit förbannad, haft en diffus äckelhetskänsla mot mig själv och diverse saker i min omgivning, och känt att jag kunnat klättra på väggar av frustration.
Idag var en ny dag. En ny dag, på så många sätt ny och annorlunda än vad tidigare dagar varit. Den här dagen var speciell, den hade potential för förändring.
Inspirationen jagade ifatt mig och efter en tur in i min favoritbutik[!] - med nya underkläder att möta världen med kommer man långt, vill jag påstå - drog jag iväg till en frisör och klippte och fixade mig en ny hårfärg! Mer färg och glöd åt omvärlden, det finns på tok för lite av det.
Hann även med en lunch/fika med en nyvunnen väninna och under mycket skratt bildade vi en hämningspakt! En mycket trevlig bekantskap, en kadettdam med brett nätverk, detta bjuder på stora möjligheter!!!
Helgen har även den sin skörd av guldkorn. Lördagen bjuder förmodligen på planer att ta sig in till Stockholm och träffa Emelie. Dessutom kommer det frossas i svenska mordutredningar och fikas på ett av de mysigaste caféerna i huvudstaden, vetekatten. Kanske finns det chans till att strosa runt i gamla stan och promenera runt i de vackra kvarteren runt slottet. Gå en fotopromenad med solen i ansiktet och känna frisk vinterkyla mot kinden?
På söndag kommer det att bli träning med Matilda. Hon är en sådan inspirerande person, att jag tänkte hänga på henne i hennes träningsglöd och genom det få ett härligt utlopp för en massa uppdämda känslor. Med adrenalinet till hjälp kan man bygga upp kondition och muskler och bli atletisk inför våren. Det är min förhoppning ;)
Det känns lite bra just nu och det gillar jag!
Borde dock åka hem till Uppsala, jag hade lovat mig själv att inte fastna i åka-hem-spåret, men det är lättare sagt än gjort. Det är kallt ute, det tar tid, det kostar pengar... Det finns väldigt många bra svepskäl som man kan övertala sig själv med.
Dessutom får jag väldigt många telefonsamtal, som vill dra mig in mot den glittrande kvällsstaden. Kanske blir det bio, kanske en drink med goda vänner...
Anyhow, det är fredagkväll och fredagen bjuder på väldigt många möjligheter, som det bara är att ta för sig av.
Vi kan kort o gott kalla det Fredagsmöjligheter helt enkelt!
En liten onsdag på det
Dagen inleds med snöstorm och många telefonsamtal. 4 från hampus, 2 från lina, 1 från annika och 1 hemifrån.
Jag bär ut x antal vinflaskor, diskar upp ett antal vinglas, vattenglas och ostfat, dammsuger upp kexsmulor och salt från min matta. Tänker att jag ska vara duktig och rensa ur min kaotiska byrå, skriva ett mail och plugga. Icke då, sånt ambitiöst ber jag att få avsäga mig från idag. Tar istället på mig min vintermundering och ger mig av till biblioteket och dumpar av historieböcker och betalar min stora biblioteksskuld på - hör o häpna - hela 16 kr.
"Säg, har ni någon sorts avbetalningsplan för sånt här? kanske en 5 månaders period då jag lämnar 3 kr till er varje månad? Inte, nehe... ja, då får jag väl betala allt kontant då, eller tar ni kort?"
Efter att ha blivit skuldfri går jag och firar detta med ett mycket trevlig cafésbesök med syster och dricker varmchoklad med grädde i stora muggar. Talar om livet, arbeten, tid, människor och hollywood.
Tågresa till landet. Köttfärspaj och fruktsallad.
Äter middag. Blir sedan oresonligt arg på mänskligheten. Ursinnet hoppar på mig och jag anser allt o nästan alla vara värdelöst skit. Går till attack mot det mesta. Svär som en borstbindare över mitt hår, över att det är vinter, att jag är i sverige, att uppsalas trottoarer är hala, varför man inte är hjälparbetare åt röda korset, ålderdomshemmens oestetik, människor, P o E = död åt nationen...
...vilket sedan övergår till stora flodtårar som väller över. Happ... då var jag inte arg och irriterad, jag var egentligen väldigt ledsen. Dessa försvarsmekanismer, som vi människor har är ganska faschinerande ibland.
Jag har haft en period då jag varit arg och förbannat, och inte känt något behov av att gråta. Men tydligen behövde det tömmas ut en del inneboende känslor i alla fall. Låta en känsla rinna av sig... Japp, ikväll tyckte jag att kunde identifiera mig med det ordspråket.
Känns ganska renande efteråt. Man har lättat på trycket och mår faktiskt lite bättre, går lite lättare att andas.
[Mental post-it]: Måste komma ihåg att öppna fönstret innan jag går och lägger mig, för att byta ut luften i sovrummet. Tror jag håller på att bli dammalergiker, blir så torr i ögon och näsa av att sova i instängd luft. Eller så är det bara en fix-idé jag har fått, en slags fysisk reaktion på allt som händer.
Nåväl, nu är det sovdags för en sjusovare.
Den extraordinära tisdagen
Igårkväll var det vinprovning med vår vinguru Matilda hemma hos mig. Fem tjejer, fem viner. Middagen för kvällen bestod av choklad, vindruvor, ostar och kex i massor. Det provades tre röda och två vita viner; kryddiga o mustiga, mjuka o bäriga, fruktiga o smakrika och druviga o blommiga.
Vi åt o drack och vi drack o åt, lyssnade och lärde oss en massa mat -vin- nyttiga saker.
En mycket trevlig tillställning, som lär bli tradition. Nästa tisdag är det ny samling hemma hos makeup-artisten Isabelle i flogsta. Förväntningar är höga men det lär bli lika bra och trevligt!!!
Denna vår ska bli min projektvår. Jag ska då börja träna boxning och spinning med Matilda, umgås med mina nära och kära, gå på vinprovningar, ta upp söndagsfikat med korridoren, undvika uplands, fundera ut vad jag vill göra i höst, ta tillvara på tiden, hitta nya glädjeämnen, skratta mycket...
Jag satt med Texas för någon vecka sedan och analyserade saker och ting. Vad jag insåg var att mitt rum i Uppsala är precis som jag just nu. På ytan är det bra, rent, prydligt, ordning och reda. Men om man väl öppnar en låda eller någon av garderoberna är det fullkomligt kaos. Det är väl ett slags motto jag har, det behöver inte vara nystädat, det ska bara vara undanplockat så att det ser rent och snyggt ut.
Men nu ska det städas ut lite lik ur garderoben, det ska ske mental vårstädning och konkret sortering av mina byråer. Nya stora lådor har införskaffats på ikea, nu är det bara att göra slag i saken och vika och göra fina högar av mina kläder och tankar.
När jag satt med ABC-morden i mitt knä
Vaknar.
Har mycket bra uppgifter att genomföra idag. Främst handlar väl dagen om att plugga in saker till morgondagens seminarium.
Ändå känns det halvt om halvt meningslöst att stiga ur sängen. Varför ska man göra det? Det går ju lika lätt att bara blunda igen, rulla över till andra sidan och dra täcket tätare omkring sig.
Men vi är ju överlevare, inte sant? Sagt och gjort, jag tar mig motsträvigt upp - ett litet tack kanske ska sändas till hantverkarna, som renoverar nationstoaletterna och som gör det praktiskt taget omöjligt att kunna somna om på riktigt.
Jag skyndar mig att packa min väska och 40 minuter senare - det tar inte 40 min för mig att packa en väska, vill bara framhålla det - skyndar jag mig ut på den svinhala gatan med siktet inställt mot närmaste bibliotek.
Det är konstigt vilka vanor man kan hinna skaffa sig på kort tid. Jag har då äntligen bestämt mig för att försöka stanna kvar i Uppsala och tillbringa mer tid i stan - och inte rymma ut på landet - nu när jag ändå har ett nytt rum. Dock känns nationen fortfarande väldigt infekterad för mig att jag gör det mesta för att undvika att vara där. Jag har börjat ta omvägar upp mot skolan, så att jag slipper passera nationshuset och deras 3qkontor. Sund inställning? Nej, jag vet...
Satt hela dagen uppe vid Engelska Parken och läste om mordets ädla konst - hmm, inte världens bästa läsning för mig nu kanske ;) - skämt åsido - utifrån deckarromanens intrig och dess förmåga att locka fram spänning och nyfikenhet hos läsaren. Pratade med Hampus i telefon och summerade det allra senaste. Klockan tickade sig sakta fram mot femsnåret och mot det möte, som skulle äga rum på nationen angående köksstölderna i flygeln.
När jag så satt där med ABC-morden uppslagen i mitt knä, insåg jag att jag började bli väldigt nervös... Nervös och skakig till att gå ned till nationen och möta vissa männsikor där. Jag har varit borta därifrån ett tag och jag har under den tiden pendlat från djupaste ilska och saknad till frustration. Som min mamma så väl uttryckte det: "På stenåldern hade man tagit en stenyxa och slagit ihjäl den man inte tyckte om. Lyckligtvis är vi lite mer civiliserade idag att vi inte tar till stenyxor. Men det är fortfarande liknande känslor, som sjuder i reptilhjärnan - då som nu". Jag har då insett att jag måste få utlopp för min ilska och därför bör börja träna boxning för att dämpa adrenalinet, som pumpas ut i mina ådror.
Anyhow... Jag träffade på Olle och Ellen uppe i flygeln och vi tar sällskap ned till nationsmötet - i sällskap är man alltid lite tryggare. Jag kommer ned och vad tror ni jag får veta? Jo, 1Q har inte ens varit nere på nationen idag, jag har alltså haft ångest alldeles i onödan.
Suck...
Konstiga vanor och dåliga reaktioner, Hej och välkommen till "Här är ditt liv Januari 2010"
Borde säga ifrån ansvar som att vara med i spexet och vara reccefadder, jag borde helt enkelt undvika nationen under ett tag tills jag lugnat ned mig och mår bättre. Måste bara ned och teckna om mitt kontrakt först...
Nåja, det blir morgondagens problem... eller dagen efter det... eller...
Eller så gör jag något praktiskt här och nu.... sa hon och tog ABC-morden i knäet, kröp ned bland kuddarna, tände lampan vid sängen och satte sig att klura på vem som var mördaren, kunde det vara fästmannen till B, brodern till C eller den mystiske mr Cust?
Hit men inte längre
Madonna – To Have And Not To Hold
Jag vet... hit men inte längre. Gick tvåtimmarspromenad med syster igår och vi bestämde att fram tills nu har de fått påverka mig, de går och mår kalas och att jag fräter upp mig själv inombords spelar ingen roll för dem. Orätt absolut, och så har det varit fram tills NU. Men nu är nu och då var då. Hit men inte längre.
Vi sträckade upp en linje framför oss på trottoaren och så tog vi båda ett stort kliv över den. Bildligt är alltid bra pedagogik. NU var vi inne på en helt ny bana och där finns bara möjligheter. Finns möjligheter där och där och där...
De är gamla och är begränsande i hur de kan leva sina liv. Jag däremot är ung och har alla möjligheter i världen att göra precis det jag vill. Jag har bara mig själv att tänka på.
So far, so good...
Mmm, absolut, jag förstår tänket. Varför ska jag gå runt och må sämst och de inte gör det? Jag måste känna att jag är glad igen, för min egen skull. För vem förlorar på den här situationen? Jo, jag!
Ja, jag försökte i alla fall att låta bli att tänka på allt det där, som förr var min vardag; barnfriaveckor, barnfrihelg...
Det fungerade tills dess att jag skulle gå o sova. Faan. Då kommer alla irriterande saker fram, och vad kan man göra för att distrahera sig när man ska sova? Ingenting. Tror att jag drömde om att jag slog på honom, grät och skällde, var förbannad men vi försökte ändå prata med varandra, henne ville jag mest slå sönder och förstöra för.
Underbart, så bra gick det med "Hit men inte längre"-tänket.
Vaknar och känner mig väldigt olustig till mods. Frågan om man sovit gott, vad svarar man på det? Jovars, drömde att jag försökte slå sönder två personer, annars är det rätt lugnt... själv då?
Jag är så jäkla arg och vet inte riktigt hur jag ska få ur mig den där sjudande ilskan. Visst, jag inser att jag är på rätt väg. I en sorgeperiod går man igenom olika stadier: Chockfasen. Reaktionsfasen. Bearbetning - och Nyorienteringsfasen.
Jag befinner mig helt klart i reaktionsfasen och låter diverse försvarsmekanismer styra. Jag har varit ledsen. Nu är jag främst arg. Snart är jag dock ute ur den här processen, tiden ska bara ha sin tid. Men den är jobbig att tampas med under tiden.
Om jag ser förnuftigt på situationen kommer jag inte att kunna bli vän med Petter innan dess att jag tagit mig ur den här situationen, förlåter honom, går vidare, blir starkare och mår bättre. Då först kommer jag kunna få en riktigt vänskap med honom, som den jag nu faktiskt har med min riktiga föredetta. Då man ärligt bryr sig om och önskar honom gott.
På något sätt ska jag nog vara glad över att jag får gå igenom den här processen. Eller missförstå mig rätt, glad är naturligtvis fel ord. Men ändå... nu kan jag på riktigt gå vidare från det här och genom det ger jag mig själv chansen att verkligen känna så här starkt för någon annan igen. Jag hoppar inte bara in i nästa förhållande, reboundar med första bästa för att hela mitt sårade ego, utan ger mig själv tid att läka. I och med det kommer jag att växa och bli starkare som person. För att citera Nietzsche: "Allt man inte dör av blir man starkare av"
Jag borde nog bli fan av processer, som är personutvecklande! Synd bara att den kan dra ned en människa så djupt och att man inte har kontroll över hur djupt ner man kommer gå ner sig. Men jag antar att det också kommer att bli en lärdom. Att inse faran i tid och greppa sina närmaste skyddsnät så att man inte faller alltför långt. Jag gick inte ned mig lika långt denna gång, se där lärdom från förra gången. I och för sig skedde detta på ett betydligt mer vuxet och moget sätt, men förhoppningsvis går tankeexemplet fram i alla fall.
Detta började som ett väldigt mörkt inlägg, men se hur det faktiskt har ljusnat.
Mina tankar har även de ljusnat. Jag gillar när man skriver och därmed kan processa diverse saker. Precis som promenader kan göra gott för dystra tankar.
Det gör ont, men det känns absolut bättre...
Hopp om livet och framtiden!!!
Fuck this
Om hon skulle välja ett arbete åt sig själv i denna stund, skulle hon utan större dåligt samvete bli tyrann och ha ihjäl människor, som hon innerst inne hatar litegrann. Hon kan även tänka sig ansöka till tjänsten som den där Jesus har för tillfället, att på domedagen döma levande och döda. Och banne mig att hon skulle döma hårt. Bli en sjujävel till domare.
Är hon på dåligt humör?
OM hon är.
Otroligt trött och jävligt förbannad. Om jag kunde få vara livsdomare, vad mycket skitmänniskor man skulle kunna ta bort, utrota kräken!
... Här kommer Gud och hon är jävligt förbannad...
Tiden av frågor
Idag, vad finns att säga? Jag inser en massa saker. Att den senaste perioden varit ett hål av ickeproduktivitet, ett avskalat jag, av intet.
Var ska man lägga fokus? Hur går man vidare? Vart vill jag? Vilka val har jag? Varför stannade jag upp?
Vad är mina förhoppningar inför våren? Just nu vill jag inte vara på uplands, men ett löfte är ett löfte. Jag vill bort därifrån ett tag, men hur ska jag lösa det? Jag vill få upp kontakten med 1Q, för jag saknar hans personlighet, hans tankar, hans skrivförmåga och sätt att uttrycka sig på. Men vilka vägar - med mina nya skor - kommer leda mig dit?
Det här är inget jag kan lösa nu, för nu har jag plötsligt bråttom till Emelies träningspass.
Igår, idag
Igår lämnade jag dessutom tillbaka huvudnyckeln till flygeln till Petter, nu behöver jag inte längre vara orolig att jag slarvar bort den- jag har vaktat den med mitt liv. Dessutom insett att jag blir otroligt nervös och skakig när jag hör hans röst utanför min dörr i korridoren... Jag inbillar mig dock att det bara kommer vara så just nu, att det bara är en fas jag går igenom...
Igår packade jag min lilla röda väska med bra-att-ha-grejer utifall att jag måste lämna landet illa kvickt, vilket jag idag ska [läs åka ned till växjö]
Igår tyckte jag mig gå förbi Johanna, men jag tror knappt att jag hann reagera och hälsa, vilket kändes synd.
Igår såg jag underbara Sissela Kyle på tv med hennes nya program "Dödssynderna". Igår var temat Avund. Hon är så himla härlig och bra. En halvtimme av både tänkvärda saker och skratt. Avund är ingen dödssynd. Avund är ingen synd mot mänskligheten. Avund är bara en synd emot sig själv.
Igår insåg jag att jag antingen är konstant förkyld eller så är min näsa dammalergisk.
Idag då?
Idag vägrade jag att vakna, men tvingades göra det ändå. Snart bär det av med lilla tuffelitåget mot Stockholm och sedan vidare ned mot de grönare breddgraderna i Småland. Jag ser fram emot att köpa god lunch på Centralen och att sedan sova mig igenom 2/3 av resan och kanske hinna med att plugga så smått sista biten.
Idag flyr jag äntligen från stan. Erkänner att det känns väldigt skönt att få en anledning att inte vara i närheten av Uplands. Jag flyr iväg med tåget från ilskan och saknaden. Tuffar mig bort från vardagen och låtsas som om saker och ting är annorlunda. Åker bort från en person jag tycker om och en vänskaplig famn, som inte längre kramas.
Idag funderar jag hur det är med min vän, och vad som har hänt. Jag hoppas han hör av sig om han vill prata.
Snart avgång med tåget. Snart fem timmar i eget sällskap och en massa tankar.
Men se saker från den ljusa sidan... hmm, jag måste nog fundera lite på den sidan...
Någon slår sönder mina väggar
Vaknar av att någon försöker slå sönder mina väggar för att ta sig in. PANIK!!!
När jag vaknat till lite mer kan jag andas ut, för då inser jag att det inte är mina väggar som håller på att braka ihop, det är min nya granne Ellens väggar...
Efter en stund kommer jag på att det tydligen ska starta renoveringar inne på nationen idag. Det är alltså inga väggar i flygeln som faller sönder. Det ofaller väggar i hela flygeln. Puuh, då behöver jag inte oroa mig för att någon galning försöker bryta sig in. Men... man kan ju aldrig vara riktigt säker. Idag har jag nämligen fått ett intressant mail på facebook av någon kille som vill få tillåtelse att använda sig av min profilbild, som bakgrundsbild på sin skärm... Ja, vad svarar man på det?
Listor är tydligen väldigt populärt att använda sig av, så jag tänkte mig att jag ska lista upp min dag.
Att göra måndag 18/1:
Vakna
Gå upp
Äta lunch
Kika på kurslitteratur
Köpa skor - viktigt
Köpa ny kalender
Gå upp till skolan o köpa kompendier
Gå promenad
Gå på bio med Texas
Igår vad det restaurangmiddag på kvarterskrogen i alsike. Vi blev bjudna på väldigt god glassefterrätt! Efteråt vankades det kvällsfika med Annikas goda tårta, som blev kvar efter min födelsedag.
Mycket trevlig söndagkväll!!
Omstart
Då var man utflyttad och inflyttad. Bytt sida. Gått från klarhet till klarhet.
Jag kommer sakna min fina trädgårdsutsikt, de vackra lindarna, gräsmattan. Men jag ser i alla fall domkyrkotornen och klockan så fin uppsalautsikt får jag nästan ändå.
Förstår knappt hur fort saker o ting har gått, vilka märkliga saker som har inträffat sedan torsdag... Men jag har fått tillbaka min trygghet i Uppsala, nu behöver jag inte rymma till landsbygden utan kan stanna kvar i stan, och njuta av att bo centralt. Att man kan gå ned och ta en spontanfika vid halvniosnåret på kvällen utan längre framförhållning än 2 min.
Jag kommer inte höra dessa röster nerifrån expen, jag slipper framförallt höra den förbannade expendörren - nu kan man äntligen få lite andrum från alltihop.
Nu ska här omstartas, även om saker och ting fortfarande gör lite ont... Men man ska aldrig ångra det man gjort - Nu är nu och då var då. Nya möjligheter!!
Projekt inför våren:
Börja sjunga igen - ska kika på medborgarskolan eller folkuniversitetet
Bli duktigare vinkännare, här krävs regelbunden vinprovning med Matilda :)
Bli riktig vän med Petter
Behålla den nyvunna vänskapen med Hampus
Bli allmänt bättre på att hålla kontakten med mina fina vänner
Börja på en helt ny dans ex. tango, lindyhop
Bli vig
Fundera ut vad jag vill jobba som, socionom?
Idag är det inköp av nya skor som gäller - utan bra skor på fötterna, hur ska man då kunna ta sig an vägarna i livet?
Sedan kommer det bli lyxig systerträff med middag på restaurang!
Håll de bra nära hjärtat, låt de andra gå...
Helvetesdag
James Horner – Becoming one of "The People" Becoming one with Neytiri
[om ni inte orkar läsa negativa tankar, kan ni sluta läsa här]
Idag är det en helvetesdag. En riktigt jäkla bottendag då man tar en spade och gräver ned sig än djupare.
Och så sitter jag här igen... i uppsala. För närvarande är jag fast i en dålig spiral, där de mest sämsta tankegångarna - ok, inte de allra sämsta - blandas med ilska, tårar och trötthet. Jag orkar knappt gå upp ur sängen fast att jag sover så otroligt många timmar per natt - när ska man få känna sig riktigt utvilad och vakna av sig själv? Hur ska jag orka gå upp kl. 06.00 på torsdag för att hinna till tentan? Oroar mig som tusan.
Pallar inte vara hemma i alsike, där blandas djupaste irritation med orkeslös. Mina föräldrar har inte förtjänat det, jag vet det, och de oroar sig säkerligen, så man behöver väl komma bort därifrån ett tag så att alla får en paus från varandra. Tror att jag har fastnat i ett dåligt mönster - men orkar inte stoppa det...
Ville prata med hampus, men det kom ingen respons tillbaka... Vet inte varför jag inte ringde ngn annan, men antar att det är för att jag känner att det jag vill göra just nu är att krypa ihop i hans soffa och gråta. Hjärnan står litegrann på halvfart.
Enda ljusglimten är väl att heltidarna är borta och super ihjäl sig och inte kommer vara här ikväll eller imorgon... Alltid något, om det nu ska vara något tröst... Undra ifall man håller på att bli galen? Jag vet ju att det omöjligen kan vara de här utanför - de är borta från nationen till torsdag - och ändå tror jag att de skränande rösterna utanför fönstret tillhör dem. Faaan, ibland måste man verkligen börja ifrågasätta sin förnuftiga sida. Är jag fullkomligt paranoid och hör saker som inte är?
Inte blir det bättre av att jag tydligen är reccefadder. Jag orkar inte vara trevlig och social, är inte riktigt uppmärksam. Försöker le, men tydligen är jag inte riktigt bra på att spela, orkar inte. När jag är på nationen och Petter inte är där, så nämns han i 10'000 tals olika sammanhang. Vad ska jag göra? Jag saknar honom så himla mycket... Vad gör man åt det? Jävla tid... GÅ någon gång!!!
Ibland sätter man sig själv i en jävligt dålig sits. Vad gör jag här egentligen? Jag borde åka utomlands, bara lämna allt! Lägga mig på en strand i solen och glömma.
Skit. Det är vad det är. På ren svenska.
Jag ska flytta, måste flytta, bort från den här nationen... Växjökursen skiter sig och jag kan inte riktigt bry mig. Tentaångest - mhm, idag är det tisdag = snart torsdag.
Vi kommer väl förmodligen inte att kunna vara vänner - men gud jag vill ju det - men jag kan inte stå ut - hon är ju där... Det gör bara ont. Jag vill ju ha kontakt med honom... <vi ska ju inte förlora varandra>
Idag förtvivlar jag på hela situationen.
Blunda
Uppgift: Varför skriver jag?
Ja... vad ska jag säga? Det är sånt här jag försöker undvika och ändå har jag hamnat i den här sitsen. Ute i sista stund med uppgiften från Växjö och jag har ingenting att komma med. Skiter halvt om halvt i det oxå. Kanske ska börja om? Resonera mig fram till något som kan verka intressant och vettigt? Hmm... nää, faktiskt, jag vet inte...
Är det mitt standardsvar nuförtiden? jag vet inte...
---
Pratade nyss med vännen i telefon. Det känns oerhört skönt att bara få prata. Vi sitter i liknande sits, och ändå inte. Ofrivillig distans och distans som måste skapas.
Vad som känns ännu bättre är att jag inte är intresserad av något annat än hans vänskap. Han finns kvar i hjärtat, men har en helt annat plats där nu. Jag har inte förlorat honom och det känns så himla värt!
---
Jag borde fokusera på mina studier. Det går bara extremt dåligt. Visst, jag har suttit och diskuterat mig fram och tillbaka i 5 timmar med Lars och Staffan, det borde väl visa att saker o ting går framåt. Men dagarna går, idag är det måndag = snart torsdag.
---
Jag blir inte klokare av att sitta så här, jag vet det [äntligen något jag faktiskt vet]. Men vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Blunda och förhindra tårarna att falla? Skrapa ihop bitarna och försöka tejpa ihop de igen? Le och nicka? be om en kram?
http://www.youtube.com/watch?v=tHusS1BeqAg&feature=related [Close your eyes]
Snart måste tiden komma då jag glömmer. Vad annat kan jag göra? Att fastna här skulle inte föra något gott med sig, jag förstår det... och ändå... Din stora varma hand och min lilla kalla ihopflätade. En höstpromenad, en lång röd rulltrappa, en julmarknad. En dröm om ett hus på landet, ett dubbelbadkar. En valskurs. En dans i stora salen. En tänd ljuslykta och julmönster i taket. En jotexkatalog. En olåst dörr. Varm choklad. En smörgås med äpple. En sång utanför mitt fönster. Fredrik Åkare och Cecilia Lind. En hel natt full av frågor och svar. En gosig famn. Skenbart. "Jag vill ha med dig överallt, jämt". Träsniderier. Hasse o Tage. Diktanalyser. Börja blogga. "...och sen blev jag kär..."
Finaste hjärtat mitt, jag måste släppa den hand, som jag låtit dig hålla kvar. Men jag har inte förmåga att göra det riktigt än.
Han är nära, men jag kan inte vara där bredvid. älskade, finaste
Going through the motions
Nothing here is real, nothing here is right.
Igår gick jag och gömde mig i en lägenhet och pratade med en vän. Idag gömde jag mig under en filt i vardagsrummet och fokuserade på att ta mig igenom mina kursböcker. Man skulle kunna säga att jag tagit till mig av Rousseaus tankar om "Tillbaka till naturen" och dragit mig undan världen ett tag och gått tillbaka till Alsike.
Tidigare brukade jag rymma till tryggheten i Uppsala, då jag tyckte jag blev kvävd hemma, långt borta från vänner och all kontakt med omvärlden. Nu räds man staden och spenderar mer tid på landet istället. Nytt år, nya vanor.
Jag borde sätta mig ned och fundera ut vad jag vill göra. Borde jag flytta ifrån allt? Ibland känns det som det enda rätta att göra. Men samtidigt vet jag inte vad jag vill göra. Vad ser du dig själv som om 10 år? Den frågan får jag och jag stelnar till allt oftare. Jag vet inte. Jag har ingen aning om vad jag vill göra. Är det som typsyster bruka tänka: Jag ser mig inte som något om 3 år, betyder det något? Betyder det att jag kanske råkar ut för en olycka och dör istället?
Det känns inte helt optimalt. Men vad ska jag göra? Jag ska läsa kurser i uppsala under våren, som jag inte har någon motivation till att läsa, växjökursen går raka vägen ned dit pepparn växer och jag flyttar halvt om halvt hem igen...
Jag har ett ex som jag vill träffa, men som jag kanske gör bäst i att hålla mig borta från för att kunna glömma och gå vidare. Jag vet inte...
Jag borde träffa mina vänner, komma igång igen. Men ingen orkar se en ledsen under en längre tid. Nu borde jag vara uppe på benen, ute och fokusera på nya spännande saker. Nicka och le, visst, det kan jag göra ett tag.
I've been going through the motions, faking it somehow.
Egentligen vill man bara sova. Det bästa på hela dagen är när man får gå o lägga sig, då ännu en dag har passerat. Eller bara sitta och titta ut genom fönstret och fokusera på att inte tänka.
Inget vuxet tänk här inte!! Ledsen, jag borde vara trevligare, vuxnare, snällare, klokare och förståndigare. I know...
Bita ihop och gå vidare, hur svårt ska det vara på en skala? Sluta upp och tramsa, skit i känslosamt strunt.
Fokusera framåt - mot torsdagen - och sen får jag väl skaffa mig en anledning att gå upp. Ny kursstart. Lek och var glad. Glöm och gå vidare!
Jag är ledsen över att jag inte tar kontakt med mina vänner, för de finns där, jag vet det! Men det snurrar för mycket tankar och det är svårt att få ur sig allt. Och de jag tar kontakt med... ja, då blir det kaos här hemma och bråk. Och nej, jag har inte glömt, jag ska inte falla dit igen. Men jag trivs med den kontakten jag har. Kan jag inte få ha den och resten kan skita i att ha en åsikt? Kan det få fungera så? För just nu behöver vi båda få prata och få en uppmuntrande kram och säga att vi finns här.
Jag vill så gärna prata med Petter. Men jag vet inte hur det ska gå till. Han har fullt upp med allt annat - och dessutom har han Erika nu. Jag vet inte. Jag mår bättre när jag pratar med honom, vad andra än tycker och säger. Men hur tar man upp en sån vänskaplig och vi-bryr-oss-om-varandra-kontakt? Jag vågar inte höra av mig, och då kommer väl saken bara rinna ut i sanden? Men det är det värsta tänkbara för mig just nu. Bara känslan av att veta att jag kan prata med honom är värd så himla mycket.
Det är inte optimalt just nu. Jag vet inte och jag orkar inte tänka framåt. Orkar inte känna efter eller planera. Dagarna går ifrån mig, jag vet, men vad ska jag göra? Jag är väl bara lite vilsen nu, that's all...
Will I stay this way forever?
Sleep walk through my life's endeavor.
Konflikten mellan hjärnan o hjärtat
Det värsta med dagen är att jag är kvar i uppsala, i mitt rum och hör dessa röster utanför fönstret. Jag trodde att det skulle gå bra. Igår fick jag födelsedagsgratulationer från Petter. Han undvek mig inte.
Från alla håll på nationen och utanför är folk bara förstående och positivt inställda till mig. Ingen hyser några negativa tankar om mig. Det är väl egentligen där jag ska fokusera.
Det går ibland.
Jag har pratat med en vän, som jag bryr mig väldigt mycket om, ett ex som intagit en av platserna av människor, som man ska hålla nära, en person jag återigen börjat värdesätta och som jag med rent samvete kan tycka om.
Jag har tentapluggat i flera timmar med två kursare och tycker mig förstå allt mer o mer av det jag läser. Hjärnan börjar fungera igen och ger reflektioner och frågeställningar.
Dagarna går. Tårarna har sinat. Ilskan gör försök att bryta ut, men jag vet att den bara skadar mer än den gör gott, så jag motar undan den. Vad har jag att vara arg på? Förnuftmässigt ingenting och det är där jag vill fokusera. Konflikten är dock dualistisk mellan hjärnan och hjärtat. Vågskålarna kan ibland väga lika - ibland mer åt den ena, ibland mer åt den andra - hur jag än försöker styra tankarna mot det mer förnuftiga tänkandet.
Ibland skiter sig saker bara fullkomligt. Som nu. RENT Soundtrack – Without You
Då fastnar jag i en ond tankecirkel, blir inträngd i ett hörn, blir inlåst i en faradays bur i uppsala - fysiskt trygg mellan mina fyra elektriska väggar. En konstlad trygghet som jag inte mår bra i.
Jag måste härifrån.
Ett telefonsamtal och jag kan fly fältet. Bort från smällande dörrar och bort från den anledning, som jag tror att jag flyr ifrån.
Jag tar tingen som de ter sig för mig, för tingen som de är i sig själva
Will I?
Då var man tillbaka på banan. Eller? Tja, låt mig uttrycka det på detta sätt: jag lever, jag skrattar och travar på -hoppas bara att jag är klok nog att trava på framåt.
Vad har jag hunnit med att göra under dessa dagar? Jag har hunnit med att bli ett år äldre, numera stolt 21 åring. Min kära syster bakade en jätte vacker tårta åt mig - hon borde överväga att bli konditor:
I och med det, hoppade den efterlängtade klokheten på mig, som en... flygande liten vovve:
Tack vare den kan jag nu äntligen komma igång med att tentaplugga. Finally. Började förtvivla ett litet tag, men nu j**lar anamma ska det bli lite ny fart i lådan...
Jag och mina kursare, Lars o Staffan, har gjort upp rediga strategier för hur vi ska ta oss an uppgiften att bestiga det otroliga berget av kurslitteratur.
Planen går ut på att jag fokuserar på två måltavlor, "den västerländska politikens historia" och "framtidens arvtagare", Lars backar upp med "den svenska idéhistorien" i ryggen, och sedan jobbar Staffan ute på flankerna med "Outram" och "Sapfo". Sedan går vi ihop och gör ett aggressivt framryck mot resterande böcker, jobbar oss succesivt igenom instuderingsfrågorna, parerar motattacker och har siktet inställt på att ta oss en rejäl bit framåt med "varannandagsmöten". Med gemensamma krafter ska vi överleva och gå segrande ur tentastriden.
Annars då?
RENT Soundtrack – Will I
Vad gör man med tomheten? vad gör man när man försöker döva känslan och fokuserar på andra saker, men det inte hjälper? Saker blir inte alltid som de borde vara eller som man skulle önska. Det kanske är bäst så här? Man kanske inte ska hoppas på att ta upp en kontakt, som inte är meningen...
Men jag saknar den, även om det gör ont. Jag kan inte ändra på saker o ting. Jag kan bara acceptera läget och hoppas på att tiden får den tid den behöver och att det fina inte försvinner, utan har kraft nog att omvandlas till något annat.
Jag vet att stormen kommer andas ut och dö. Det kommer skina en sol och blåsa en vind. Den behöver bara lite mer tid på sig.
Will I lose my dignity? Will someone care?
Will I wake tomorrow from this nightmare?
Nästa avfart - framtiden?
Låt oss anta att det kommer en soldat utspringande på skogsvägen mitt ute i ingenstans.
Låt oss anta att han inte gör det.
Katy Perry – Thinking Of You (as made famous by Katy Perry)
Huruvida det än blir att han springer ut eller inte, står man i utspringningssituationen ändå inför ett antal valmöjligheter, som alla kommer att ge skilda resultat. Ska man väja, försöka stanna eller bara låta bli att välja?
---
Hur kommer 2010 att bli? Det finns ett antal valmöjligheter, som kommer leda till vitt skilda situationer. På både gott och ont kommer inte alla dessa val behövas göras nu på en gång. De ligger ruvande och väntar på en längre fram i tiden, till våren, hösten, kanske även så sent som till nästa vinter.
Dock är det 360 dagar kvar att ta sig igenom. 360 dagar då man famlar i blindo utan att ha den blekaste aning om hur, när och var dessa val kommer att inträffa och vilka dess konsekvenser kommer att bli.
Ännu en dag, en annan dag, en annan möjlighet.
Vid sådana här stunder är det otroligt skönt att veta att det finns människor, som man kan prata med. Två av de finns otroligt nära och det är mina systrar, blodsband eller inte, systrar förenade i hjärtat - vilket kan räknas som lika starka band.
---
Vad gör man när man inte har något mål att sträva efter? Vad gör man när luften går ur en? Vad gör man när man inte ser någon mening med de kommande dagarna, månaderna? När morgondagen ska ha lika stor betydelse, som dagarna resten av året?
När allting känns... tomt?
"Jag har tänkt mycket på döden, så man kan väl säga att jag har tänkt mycket på framtiden"
Vi är alla tre i liknande faser, där framtiden har för mycket oklarheter över sig:
Ska man flytta? Ska man jobba med detta resten av livet? Ska man fly Sverige? Ska man köpa lägenheten? Skaffa husdjur? Byta stad? Klippa alla band eller härda ut? Ge drömmen en chans, vad andra än tycker? Förtränga känslor? Bryta ihop eller bita ihop? Prata ut eller låta det vara?
I den stora sorgens famn, finns det små ögonblick av skratt
Perdus pour longtemps
Malena Ernman – Perdus
Det var väl inte oväntat direkt.
När det går dåligt på vissa punkter, börjar det - per automatik - gå dåligt på andra med. Det är väl bara som det ska vara? Regeln om alltings jävlighet.
Ja... vad ska man säga... "Du borde ha fått rutin på det här efter tre år, varje gång vid december ska du bli ledsen... Du får väl ta och tänka efter innan vem du gängar dig med"
Jaa... jag får väl bara ta o skylla mig själv, I guess. Jag måste "bli lite mer följsam" och "lära mig att kontrollera mitt humör". Tack, ska öva på det nu när det ändå är nytt år o allt!
Det kommer inte bli bättre, det kommer bara bli ännu mera bråk. Ska det alltså bli en liknande upprepning det här året? Denna gång kanske jag inte blir anklagad för att injicera heroin genom ögonen, men herregud, vem vet...
Jag och mitt förbannade humör. Jag försöker ju. Istället för att fräsa, blir jag tyst och håller mig undan. Men det går tydligen inte hem heller. "Vi måste kunna umgås som en familj, vi har inte förändrats, det är du som har det, du måste kunna anpassa dig och vara social o trevlig." Men gud, vad ska jag göra? Jag orkar inte. Då kommer jag väl bli ensam tillslut, eftersom ingen orkar med mig.
Jag blir så trött - men det får jag uppenbarligen sluta med oxå - att det ska vara så här. Jag vet att jag inte borde vara så kort i tonen, nej, hon har inte förtjänat det. Men om jag inte orkar med mig själv, hur ska jag orka med någon annan?
Nej, jag har inte slutat äta, men jag är bara inte jätte hungrig. Jag tänker för mycket och då gör sig magen påmind och gör ont - hmm det är kanske där man ska börja, sluta tänka helt o hållet?
Jag känner igen det, men jag hindrar det inte. Det är väl hela felet.
Regardez, ce que nos rêves nous ont apporté
Nos petits jeux nous ont fracassés
Et maintenant, perdus pour longtemps
Ännu en dag
I dreamed a dream in time gone by
When hope was high
And life worth living
Ännu en dag, en annan dag, en annan möjlighet.
Vad gör man när kroppen reagerar på fel sätt? När den tycks komma ihåg tidigare upplevelser och agerar på samma sätt igen...
Tankarna fastnar vid samma händelse. Vill inte tänka på det. Men så kommer små minnesglimtar från nyår, små hugg i magen och man är fast. Hjärnan, inställd på konstant återupprepning. Hjärtat, sårbart och ömt.
Önskvärt vore att fokusera på det bra; han tycker om mig och bryr sig, det är inget fel på mig, vi ska fortsätta hålla kontakten. Då kanske det onda kan släppa lite.
jag vill bli kramad o hållen.
jag vill bli vaggad till ro
One song glory
He Had The World At His Feet
Glory
In The Eyes Of A Young Girl
A Young Girl
Då ska man återigen läka det hjärta som inte blivit helt än.
Nyår...
Vad finns det att tillägga?
Erika är en trevlig tjej. Petter är en underbar o attraktiv kille. Klart de sökte sig till varandra under den kaotiska julhelgen. De ska dessutom heltidsjobba ihop hela våren. Två ensamma, nyblivna singlar som söker sig till varandra. Inte så konstigt egentligen.
Men jag då? Mitt hopp ska ses krossas om att jag och Petter skulle kunna hitta tillbaka igen...
Varför ska den här smärtan bara ta om med nya tag? Och jag blir den som står med gråten i halsen och skrapar ihop hjärtats små bitar?
Men om det är något jag vet, så är att det att den Petter jag lärde känna fortfarande är densamma mot mig. En väldigt fin person, vad andra än har att säga. Han satte mig i sitt knä, pussade min panna, kramade om mig, torkade mina tårar, tröstade mig. Han sa att han tycker jätte mycket om mig. "Vi kan umgås och bli riktigt bra vänner, vi kan gå o fika och prata, vi behöver inte förlora varandra".
En liten tröst mitt i alltihop. Jag kommer inte att förlora honom.
Jag fick ett svar, ett rakt besked
...jag vet hur det är, det är så det är...
Håll mig hårt, en sista gång
Säg mitt namn, älskling, ljug,
gör vad du kan...
Det bor en satan i mitt hjärta, det bor en djävul i mitt bröst, som aldrig slutar skrika.
Kom och ge den flickan tröst.
