Grå onsdag - senare
Och jag har ingen som helst anledning till att känna så. Jag har det för bra och jag är inte tacksam för det. Jag är bara jävligt egocentrerad och bortskämd.
På något vis kommer detta tankesätt att straffa sig själv, jag vet bara inte hur det kommer straffa sig än.
Men DÅ kommer jag nog sannerligen att önska att jag kunde må som jag gör nu istället.
Grå onsdag
En grå onsdag. Tillbaka igen. Jaha.
Då var det alltså dags att försöka hitta meningsfullhet, eftersom jag nu kommer vara kvar här ett tag. Jaha.
Var ska man börja? Gå upp? Gå ut? Åka bort? Promenera? Brygga te? Blunda och sluta se verkligheten, som den faktiskt är?
En grå onsdag. Vad gör man med en grå onsdag? 
Let the sun refuse to shine. It won't be long before the days are brighter.
If every step's an uphill climb, carry on until they feel much lighter.
For all the clouds up in the sky, for all the teardrops in our eyes...
It can get only get better, be still my heart. It can only get better.
If he should ever come our way, dry the tears and look somewhere above him.
Might be easier to say than to do. But just pretend that you no longer love him.
It can only get better.
Vad som än händer
Kort men intensivt skulle man kunna beskriva det.
Jag har tittat, lyssnat, hört och inte hört och försökt att förstå mig på teckenspråk på Västanviks folkhögskola i Leksand. Vissa saker tycker jag att jag har uppfattat - väldigt lite måste erkännas - medan jag andra gånger - mest hela tiden - har stirrat som ett fån och känt mig alldeles borta. Det är en väldigt märklig känsla att känna att man inte kan kommunicera med andra människor, människor som uppenbart försöker sig på att kommunicera med en själv.
Just av den anledningen blir jag lite intresserad av att lära mig teckenspråk. Men det är väldigt mycket som hänt, en massa information som måste smältas först innan jag kan ta något beslut.
Jag fick i alla fall en liten guidad tur i Leksand idag. Såg den vackra vyn över Siljan, jag kan bara förställa mig hur vacker den kan vara på sommaren. Jag blev dessutom förevisad Arenan - där alla hockeymatcher med Leksands IF äger rum - Leksands kyrka, skolor, stationen, kulturhuset, församlingsgården och en massa dalamajstänger, som är kvar från förra sommaren.
Fick även äta en väldigt god påskbuffé för 120 kr... Vet att det dessutom går att fika i Leksand, på SK - Siljans konditori.
Gick upp väldigt tidigt idag, jag som är van att sova till långt in på dagstimmarna, så nu är jag kalastrött. Det blir en dusch och sedan ska jag krypa ner bland mjuka lakan och slockna som en liten trött rävunge.
Det känns... förvånansvärt bra måste jag säga. Nog har jag tänkt en massa, på allt det som jag pratade om innan jag åkte till Leksand, på alla varför och därför och det som blev sagt och inte sagt. Men än har ingen gråtattack gett sig tillkänna. Nog fanns den känslan på tågresan upp, men vad annat kan man förvänta sig när man sitter och lyssnar upprepande gånger på Nicole Kidman – One Day I'll Fly Away och Nicole Kidman – Come What May.
Men sedan jag kom upp har det varit full fart och jag har varit för upptagen för att kunna tänka, hjärnan har varit helt fokuserad på att försöka sig på att avläsa ett helt nytt språk. Som mest avslappnad har jag suttit nedsjunken i en mjuk tvsoffa, druckit litervis med chaite med honung och tittat på Svenska Hollywoodfruar - jag som aldrig tittar på tv annars.
---
Ikväll är det månsken. Jag ser att den speglar sig i glasrutorna i huset tvärs mittemot mig. Ikväll är det en sådan kväll då jag önskar att jag kunde se den från mitt fönster. Att jag skulle få se det silvriga månskenet stråla mittemellan domkyrkotornen och ge mig en av de vackraste utsikterna i hela Uppsala att titta på. Men jag antar att klockan är för mycket, 23.31, för att den ska kunna befinna sig där jag vill ha den. Den har säkert befunnit sig där tidigare under kvällen men att jag är för sent ute. Antar att jag får se den där tidigt imorgonkväll istället.
För att förtydliga så är jag alltså hemma i Uppsala igen. Det blev som sagt en väldigt kort, men intensiv tur upp till Dalarna. Men jag tror jag behövde miljöombytet, luftombytet. Och nu ikväll är jag fruktansvärt trött för att kunna fundera vidare, ögonen svider och vill helst inte hålla sig uppe särskilt länge till. Inte jag heller för den delen.
Jag vet inte riktigt hur saker och ting kommer att bli i fortsättningen. Förhoppningsvis blir det en förändring mot det som varit de senaste veckorna, månaderna. Men vad som än händer hoppas jag innerligt att det blir bättre, att jag kommer att må bättre. För så här orkar man inte gå någon längre tid, utan att önska sig själv en lång sömn i koma.
Jag hoppas att jag fortfarande kommer att ha kontakt med denna fina och vettiga person jag fått lära känna, men att den känsla jag nu har, kommer att växla mot en lång varm vänskap istället. Man kan alltid önska - för min egen skull.
Laugh and cry, live and die
Life is a dream we are dreaming
Day by day, I find my way
Look for the soul and the meaning
People run, sun to sun
Caught in their lives ever flowing
Once begun, life goes till it's gone
We have to go where it's going
Jag tar en paus
Idag tog jag mitt pick och pack och satte mig på ett tåg upp mot dalarna, Leksand.
Hälsar på hemma hos Clara, dricker te och försöker mig på konststycket att läsa av teckenspråk.
Det var ganska skönt att åka bort från Uppsala. Ta en liten paus och andas i lite nya miljöer. Dessutom är det inte varje dag man kan promenera med utsikt ned över Siljan.
Hur?
Hur ska jag göra? Vad ska jag göra?
Tankarna snurrar och tankarna står still.
Someday
Och sedan pratar vi och pratar och pratar. Jag får äntligen svar på många av mina frågor. Jag får prata och jag får lyssna.
Det känns bra, han är där och han lyssnar och han undrar hur jag mår. Och jag blir alldeles överlycklig! Den känslan sitter fortfarande i.
Jag förstår när han säger att han tycker om mig, men att han inte är kär i mig längre. Alltså måste jag komma på något sätt att komma över honom. Jag måste processa färdigt tills det att jag är redo att gå vidare.
Hur ska jag göra? Ett steg i rätt riktning vore väl givetvis att vi slutar ligga med varandra. Och det ska vi tydligen försöka göra.
Men jag vill fortfarande behålla kontakten, att vi ska försöka vara vänner och att jag inte kommer att tappa bort honom.
Hur ska jag lyckas få honom ur huvudet? Just nu, när jag uppenbarligen är trött på precis allt... Jag känner mig ganska värdelös rakt igenom.
Har verkligen inte den blekaste aning om hur jag ska lyckas. Jag saknar en plan att gå efter. Och han befinner sig uppenbarligen inte i världens enklaste sits, han heller. Shit, det snurrar myket tankar, men just nu känns det bara så himla mycket bättre. Jag vet inte riktigt hur länge den känslan kommer att sitta i, men jag får försöka se det lilla ljusa i situationen.
En dag kanske jag lyckas. Förhoppningsvis. Men just nu vet jag verkligen inte.
Eternal – Someday
One day, someday
Another day
Ännu en natt som får mig att känna en slags meningslöshet. Vad betydde det? Jag är nollställd. Mae West-teorin fungerar uppenbarligen inte på mig. Jag känner mig mest nedsmutsad.
Somnar om och går sedan upp och äter brunch med Johanna och Marcus. Ser Petter och blir bara ledsen. Går därifrån. Gråter. Känner att jag behöver frisk luft så jag går ut på promenad. Kommer hem. Gråter hemma. Lägger mig på min säng och lyssnar på musik och känner att dagen bara är fruktansvärt lång och innehållslös.
Har inte skaffat mig några planer för kvällen, känner att jag är för nere för att orka vara socialglad med människor. Men samtidigt är det ensamt och jag saknar honom bara mer. Jag gråter över att jag inte har någon kontakt med honom. Att vi ser varandra men inget mer.
Ska jag alltså vara ensam på lördagkvällen och samtidigt veta om att Emelie har sin avskedsfest nere i Svantes och att Petter kommer att vara där med henne? Jag känner mig hjälplös. Jag vågar inte gå ned och riskera att se de två tillsammans. "Det jag inte vet, lider jag inte heller av" Fast i den här situationen lider jag vilket som, men det finns inget jag kan göra för att ändra på det. Maktlöshet över hela situationen och jag vet att enda orsaken till att det är så är på grund av de val jag själv gjort.
Jag kunde inte hantera det, som jag intalade mig att jag kunde hantera. Jag kan bara skylla mig själv, men jag vet att jag inte skulle kunna ha gjort annorlunda.
Mitt i alltihopa ringer syster min och frågar om jag vill följa med på 04-släpp på Norrlands vid tiosnåret. Jag tänker mig att det nog kan bli roligt att gå ut och dansa så att jag slipper ha dessa tankar snurrandes runt i huvudet. Dock har jag varit ute tre dagar i rad nu, men det kan inte hjälpas.
Jag klarar inte riktigt av dagarna. Som det är nu gråter jag när jag inte umgås med människor eller så går jag ut på långa promenader. Jag fixar inte riktigt min situation.
Jag inser väl att jag måste komma över honom, men jag vet inte hur jag ska göra? Jag blir ledsnare av att inte ha någon kontakt med honom och om jag ständigt går runt och är ledsen, hur ska jag då hitta kraft till att gå vidare? Jag vet inte vad jag ska göra...
Another day, another time and place. Somewhere, someway...
Varning för ras
The Perishers – Sway
I don't wanna hurt you, I don't wanna make you sway
Det gick enda fram till klockan fyra.
Jag höll mig uppe. Åt lunch, umgicks, skrattade, pratade, strosade med sällskap ned på stan och handlade böcker.
Kom hem.
Sen kom gråten.
Det är varning för ras, gå så försiktigt du kan.
Dina ögon kan krossa min värld, som stenar mot glas
Varning för ras.
Om tårarna bara faller
You feel like you're fighting alone
You can't face the world on your own, this time.
Om tårarna bara faller...
Det spelar ingen roll var jag är eller vem jag är med. Tårarna faller ändå. Trillar sakta nedför kinderna och får den officiella fasaden att spricka.
Jag känner för att gråta mest hela tiden; när jag vaknar, när som helst mitt på dagen, när jag ska sova.
För att undvika det, försöker jag låta bli att tänka. Istället bokar jag upp och överbefolkar mina dagar tills det att jag inte orkar umgås längre. Jag tröttar ut mig själv och vill bara vara ensam. Jag stänger av, orkar inte säga nej, orkar inte bry mig.
Jag kryper ihop hemma i mitt rum och får äntligen tid att gråta. Det känns som om klumpen i halsen lättar litegrann och att det blir lite bättre.
Jag funderar på att det känns tomt utan honom. Jag försöker få rätsida på situationen. Jag förstår att han inte vill ha mig, det kan jag inte göra något åt. Varför känns det då som om jag vill prata med honom, förklara allt det som gör ont och sedan bli tröstad? Som om han är en trygg famn, en vän. Som en människa jag inte vill förlora?
Jag orkar inte med den här tystnaden, men jag vågar dock inte bryta den. Tänk om han inte vill veta av mig? Men det finns ingenting jag önskar hellre än att han ska ta kontakt med mig. Att han ska vilja prata med mig. Jag vill bli kramad och hållen, tröstad och lyssnad på.
Jag vill att han ska vara den fina människa jag tror att han är. Jag vet att han är fin och snäll och att han bryr sig om människor. Men jag tappade tron på det och det gjorde nästan mer ont än något annat.
Fina, rara människa, jag tycker om dig och jag vill inte förlora dig.
När tårarna faller...
Då tänker jag på dig. Då saknar jag dig. Då tänker jag på hur meningslöst jag tycker att allting är. Vad ska jag göra med den här tomheten? Vart ska jag ta vägen? Hur ska jag komma över dig? Jag vill inte vara här längre, jag vill somna och låta tiden gå. Jag vill lämna staden, fly landet och sätta mig själv på mental paus. Åka bort och glömma bort.
Varför känns det som om jag har tappat bort mig själv? Jag vet nog att den här känslan inte bara beror på dig. Det är mycket annat. Bara en sådan sak att jag tycker att hela det här året har varit meningslöst.
"Jag känner inte igen dig. Jag har inte känt igen dig på två år. Du är för upptagen med att reda ut dina ledsna känslor och din sårade självkänsla för att ha tid att tänka på vad du vill. Du stressar dig samtidigt med att fundera ut vad du ska göra och reder inte ut en sak i taget."
Kanske, jag vet inte. Det är mycket jag inte vet nuförtiden.
På rymmen från tiden
Vaknar 06.05. Gråter. 07.11 Somnar om.
Vaknar 08.20 av knackning på dörren. Går upp, går tillbaka. Sätter på spotify - inte tänka - och somnar om.
Vaknar 12.25. Snöoväder. Försenad. Går upp. Inte tänka, inte tänka, bara göra. Går ut och upp mot engelska parken.
12.55. Träffar Manon. Äter. Pratar. Tänker inte. Dricker kaffe. Pratar. Spenderar eftermiddagstid. Går hem.
Tänker. Vill inte tänka och reflektera. Mina dagar är en enda lång strävan för att uppehålla mig med annat för att hindra mig från att tänka. Tänker jag, gråter jag.
18.05 träffar Ylva. Pratar utbildning och jobb. 18.45 Ylva går.
Tänker. tänker. Mailar växjökursen om försening. 18.50.
18.55 Väntar ut klockan. 19. 05 - Tid gå, snälla tiden gå.
19.30 Träffar Johanna på Kalmarnation. Byter till Vdala och teologpub. Pratar. Dricker drinkar. Får hjälp att strukturera tankarna i tankelådor. Mår bättre, jag kan inte ha missbedömt. Det vi hade var bra! Andas lite lättare.
22. 45. Går och handlar på lutis.
22.53 är hemma och mår lite bättre. Knaprar på ostbågar. Snart sovdags. Igen.
---
Att något någonsin ordnar sig är omöjligt att tro.
Men natten faller över då och nu och sen.
Att någonting kommer knoppas eller någonsin stått i blom.
Nu när mina drömmar frusits ned.
Jag börjar tänka på vad som skrämmer mig mest;
det som är statiskt eller det som tar slut.
Då blir det vår igen. Det trodde jag aldrig.
Det tror man aldrig att det ska bli.
Jag går upp igen, det trodde jag aldrig. Det tror man aldrig att man kan.
Kan man få sluta känna?
Jag kryper hem till Evy, dricker te och gråter tills jag inte orkar gråta längre. Ägnar sedan hela dagen åt att ligga i sängen och titta på disneyfilm efter disneyfilm i förhopppning om att inte tänka.
Man kan gråta till disneyfilmer oxå.
Jag tycker inte att jag känner igen något längre. Jag känner mig förd bakom ljuset, lurad i ett halvår. Vad mer stämmer inte? Har jag gått i en falsk bubbla hela hösten? Var allt bara fel och lögn? Varför duger inte bara jag? Varför kastades jag bort? Vad gjorde jag fel? Har jag älskat en helt annan person? Finns den personen ens?
Allt känns bara tomt och meningslöst. Jag gråter och tänker. Med Evys trötsande sällskap kan jag fortfarande fungera.
Jag tycker inte att jag kan ha haft fel, ingen är elak, ingen är svart eller vit. Den bilden stämmer inte med den person jag har fått lära känna. Men manipulerandet... Har han manipulerat mig också?
Jag är halvt om halvt livrädd för att se honom. För att inte veta hur han kommer att agera. Om han ens kommer att se mig.
Varör blir jag ignorerad? Förtjänar jag inte hans omtanke längre? Har jag betytt någonting? Någosin? Finns det någon bit i honom som fortfarande tycker om mig? Bryr han sig ens?
Jag vill prata med honom, för jag tycker fortfarande om honom. Det gör ont. Men jag bryr mig och vill inte förlora kontakten. Är den tanken värdelös? Ska jag bara blunda, sluta känna och ignorera tills det blir bättre?
Är det fel att vilja prata med honom? Han vill inte ha mig. Men kanske kontakten med mig är värt något att ha? Eller har jag förkastats till ett mörkt hörn och är därmed avslutad?
Är det fel av mig att tycka om Petter, trots allt?
Barfota över glassplitter
Med tårfyllda ögon och utmattad kropp, sitter jag här på 41:an och tänker tillbaka. Vem sa att just du skulle kunna känna kärlek?
Jag försöker vara stark, jag försöker så gott det går. Tror inte riktigt det fungerar.
Det som kretsar i mitt huvud är bara samma tankar. Jag undrar hur du mår och vad du tänker på just nu?
Möjligt att det kan kännas bra ett tag, jag går ut och andas i solskenet, ignorerar allt som kan kännas, och sedan faller man ned igen.
Det är inte på grund av något du gjort. Det är inte på grund av något du sagt.
Det är på grund av det jag vet.
Men det gör likt förbannat lika ont.
Det lömska hjärtat vet hur det ska falla för att göra mest skada.
Det är ingen rolig insikt. Att veta att man dog litegrann inuti.
Att veta att jag inte fungerar utan dig.
Jag är livrädd för att tappa bort dig, men det gör jag tydligen oundvikligen.
Jag förlorar.
Det är inte ditt fel att det är så. Är det då mitt fel, för att jag uppenbarligen väljer att gå barfota över glassplitter?
Jag blev lycklig när jag var med dig. Jag tror att jag faktiskt älskar dig på riktigt. Du är det absolut vackraste jag vet.
----
Jag har två veckor av tid. Tid som ska fyllas med något i väntan på att jag får börja min kurs igen. Vet bara inte vad tiden ska kunna fyllas med. Det är tomt.
Har hört att andas är en bra sak att göra, det kan man tydligen leva på.
Jag får helt enkelt andas i det tomrum som blir över.
Tristess
Cirque du Soleil – Bello Amore
En sån där dag då alla saker bara verkar glida in i varandra och helt plötsligt står man där och hela dagen har gått. En sån dag är det idag.
Vaknar kl. 09.00 med solen skinandes rakt i ögonen. Det är egentligen en ganska härlig känsla, efter att man inte sett solen på ett helt halvår. Men denna dag har ingenting att erbjuda, så jag väljer att dra täcket över huvudet och somna om.
Vaknar 11.20. Happ, något ska man väl göra av dagen.
Kliver upp. Försöker skriva på min restuppgift. Går ut och gör mig en kopp kaffe. Fortsätter skriva på min restuppgift. Anmäler mig till en engelsk översättarkurs till sommaren - om jag nu mot all förmodan inte tänker jobba.
Inser efter några timmar att mat brukar hjälpa hjärnan att tänka, går därför ut och gör mig en kombinerad lunch/middag - fryst pizza. Får sällskap av Ellen. Vi bestämmer oss för att detta är en värdelös dag och dessutom får båda ett städryck och börjar städa ur vårt kastrullskåp i köket.
Så, nu är klockan 21.00. Man kanske ska bli klar med sin förbannade restuppgift, så att man kan skicka in den och glömma bort att man någonsin läst kursen.
Tyvärr går det väldigt dåligt. Kanske för att det idag är en sån där dag då allt bara går dåligt? Huvudet fungerar inte riktigt som det ska. Ingenting är speciellt roligt eller trevligt. Och jag är väl medveten om att det bara är jag som kan göra något åt saken. Och jag gör ingenting.
Ändå har jag sett fram emot den här veckan. Haaa, vad får man för det? Just det, ingenting. Men vad finns egentligen att få? Vad väntar jag på?
Känner att mitt humör inte är det bästa. Känner att jag inte är särskilt motiverad till något alls.
Dagen var grå även om himlen var blå, luften ljummen och solen lyste. Jag gick inte ut.
Syret försvann. Luften gick ur. Tiden stod still. Kroppen stannade. Tristess.
Det som var roligt, är inte roligt längre. Vilket djupsinnigt konstaterande, va?
Jag vet vad som har sagts. Jag vet att jag satt mig här i alla fall. Jag har slutat att lyssna.
Än så länge skyller jag på att det är tristessen som spökar. Jag vet vad som gäller.
Vill faktiskt inte bry mig. Tänker faktiskt inte bry mig. Jag orkar inte lyssna till fördömandet, till kritiken. Jag vill inte ha något annat. Jag vill inte ha något.
Är det bara jag som ser det som en idé att fortsätta? Men alla andra kan dra åt helvete. Blir så jäkla less. Bara höra motargument. Och vara den ende som hela tiden försvarar.
22.18
Snart kan man gå och lägga sig. Dagen kan äntligen vara över.
Every step I take brings me back to the start.
Jag vet, jag satte mig här.
Resumé
Fredagen bar på alla spår som en bra fredag ska göra.
Solskenspromenad, köttbullar o potatismos för 16kr på ikea, förfest, synthmusik och en mysig person att krypa ihop med fram på småtimmarna.
Det blev som jag hoppats på och jag är strålande glad över det!!! [tror till och med att jag klarar mig från att drinka mängder med tranbärsjuice och citronvatten, vilket gör det hela mera värt!]
Lördagen var nästan lika trevlig. Mysig morgon bjöd den på i alla fall.
Sedan sov jag en timme på eftermiddagen, när bakfyllan slog till. Sedan var det bara att göra sig iordning inför att träffa familjen och åka iväg och äta grymt god mat på Peppar Peppar. Kött så mört att det smälter i munnen, och helt underbar chokladbrulé med havtorn till efterrätt. Helt ljuvlig att äta.
Sedan Konsert och Kongress med Harmony Hights 20års jubileumskonsert. Jättebra och fartigt, mycket glitter och skratt.
Så slog nervositeten till när jag kom hem, så jag satt ute i köket och drack gindrinkar med Gustav och Ellen och pratade och diskuterade. Att den ene lätt skulle ha kunnat haft på sig djävulshorn och den andra en gloria, ja det säger lite om hur de stod i frågan... För och emot. Men jag svirade om till min klänning, tog mod till mig och gick på Uplands 04-släpp.
Jag dansade och jag hade nog trevligt. Som sagt, jag förväntade mig ingenting och ingenting blev det heller.
Känns det tomt? Nja, kanske lite men som sagt; ingenting är lovat, det finns ingenting mer att hämta så jag nöjer mig med det jag faktiskt får. Ok, kanske inte den ultimata situationen, men eftersom jag inte vill ha någon annan så ställer väl detta inte till några problem än i alla fall? Jag är inte sårad, för det var detta jag gick med på!
Om jag skulle vart intresserad av annat hade jag haft ett antal erbjudande att kunna haka på. Min kaffedejt ville ses igen, och jag som har så svårt att säga nej, men denna gång kom jag med en bra ursäkt och bortförklaring. Jag känner verkligen ingenting. Och när jag gör det, ja... då är det för min speciella person. Den person jag trivs så otroligt bra med, han som har en speciell plats reserverad åt sig i hjärtat. Personen jag lixom aldrig tagit någon mental paus ifrån - även om det förflutit en massa officiell tid däremellan.
Men men... vad ska man göra åt saken? Jag gillar känslan jag får när jag är med honom, den finns lixom bara då och aldrig annars. Jag känner mig glad, och jag tänker faktiskt ta varje chans jag får för att känna så.
Just nu orkar jag inte tänka på framtiden. Det går väldigt många krokiga vägar dit; vissa vägar med gatubelysning, upplysta av vänner som tycker och tänker hur jag ska agera, men jag väljer just nu att ta den mindre upplysta vägen och gå den vägen fram med lykta i handen.
Äntligen är den här
Alison Krauss – Restless
Idag är det fredag och eftersom det är fredag borde den dagen innehålla lite roliga saker, som man har väntat hela veckan på att de ska hända.
Min fredag har än så länge varit lagom händelserik. Jag har vikt all min tvätt som jag var duktig nog att tvätta igår. Jag har strosat ut i solskenet och lämna ifrån mig en massa CV:n till diverse bokhandlar och bibliotek i stan. Roligast vore att få jobba på Akademibokhandeln, där trivs jag.
Inhandlat gröna kuddfodral och vackra örhängen, som kommer matcha min lila klänning. Nu ska jag nog äta något så ovanligt som mellanmål - har typ aldrig hänt, men något måste man ju sysselsätta sig med.
Efter kl. 15.00 ska jag och Ellen åka till Ikea och kika runt på roliga möbler. Hon ska köpa burkar och jag har köpförbud. Men det kostar inget att titta... i och för sig kostar bussbiljetten, men ja, det tar för lång tid att gå.
Senare ska jag på klubb DMZ med Manon och Texas. Förhoppningsvis blir det skoj, jag måste bara hitta något jag trivs i som jag kan ha på mig. Vet inte hur jag ställer mig till idén att bara går runt i underkläder på stan hehe.
Nu ska jag plötsligt gå på solskenspromenad...
Ja, allt är möjligt, det är ändå fredag!!!
Hur ska det gå?
Hur ska det gå? Hur ska det gå?
Det händer inte så mycket nu. Dagarna tycks passera likadana för mig.
Jag har låst in mig i mitt lilla tornrum och sitter och försöker skriva på min hemtenta. Tre frågor klara, en kvar.
Utanför passerar solen, himlen är ljust blå för att sedan sakta mörkna och övergå i svart.
Jag tror att jag har ställt in mig själv på mental paus för tillfället. Ingenting känns dåligt, ingenting känns jätteskoj heller, det bara knallar på ändå.
Jag skriver, går till affären, pratar med Ellen, sitter i soffan och tittar ut genom fönstret, går tillbaka till mitt rum, lyssnar på Rosanne Cash och försöker komma på något intellektuellt.
Rosanne Cash – 500 Miles
Onsdag. Snart har veckan gått. Imorgon ska tentan in och jag ska förmodligen gå på en väldigt märklig fika, det kvittar egentligen. På fredag är det hem till Manon och kika igenom hennes garderob med maskeradkläder inför Burlesquefesten på kvällen. Förmodligen kommer det att bli bra.
På lördagen är det restaurangbesök på "Peppar Peppar" med familjen som gäller, de har väldigt god mat där. Efteråt är det ett besök på Konsert & Kongress. Möjligt att det blir 04-släpp på Uplands efter det oxå. Och sen?
Men vad är det jag egentligen har planerat? Jag vet... och det finns inte ens ett löfte om det.
I'm sadly predictable.
Tråkigt nog framstår det som höjdpunkten för helgen, även om det finns annat som är inplanerat och som är trevligt - och garanterat att det blir av - under helgen.
Kommer jag dessutom att bli så besviken att mitt humör kommer att gå ut över min familj? Jag ska prompt försöka låta bli, speciellt när de ställer upp och försöker ordna så att allt ska bli så trevligt och bra som möjligt.
Hur ska det gå?
Om man inte vågar hoppas i risk om att bli besviken, men ändå vill hoppas för att ha någoting att kunna se fram emot... Hur ska man lösa det? Det finns många som anser att ta det säkra före det osäkra. Men det kvittar. Jag vet att jag kommer att hålla för öronen och blunda inför det för ett tag. Än vill jag försöka och riskera att bli en bränd ankunge.
Tåget kommer att gå, vare sig jag är på eller inte. Men kommer jag ångra om jag inte är på när det åker?
... Man ångrar det man aldrig gjorde ...
Ok, det är ett val, hur väl genomtänkt det nu än är - det må så vara - men det innebär att jag får sitta och titta ut genom mitt fönster, se dagarna passera och hålla hoppet uppe till helgen.
If you miss the train I'm on, you will know that I am gone
You can hear the whistle blow a hundred miles,
Lord I'm one, Lord I'm two, Lord I'm three, Lord I'm four,
Lord I'm five hundred miles away from home
Saker avstannar
Ibland tar det bara stopp. Det går inte längre. Processen avstannar. Det hjälper inte precis till att man känner tidspress inför en deadline.
Vad gör man då?
Tar en paus och hoppas på att det ska hjälpa. Eller fortsätter man i ren förfäran och hoppas på att något av det man skriver kommer att bli bra nog till att kunna behålla?
Och om man sedan inser att det inte kommer att gå? För man har verkligen ingenting att komma med...
Vad gör man då?
Vad i himlens namn gör man då?
Går ut och andas ett tag?
Tillbaka
Idag vaknade man till verkligheten igen, till sin namnsdag och till Internationella kvinnodagen! Dags att ta och sätta sig ned för att komma någonvart med hemtentan, som jag glatt lagt på hyllan under helgen. Men nu var det alltså dags att ta tag i sig själv.
Skönt att i alla fall inte vakna eller lägga sig med migränhuvudvärk, har haft det ett antal gånger under förra veckan, men det kändes som en skön start på en ny vecka att faktiskt inte ha det. Något gott i alla fall!
Jag njuter fortfarande av att jag hade en så underbart trevlig helg i Linköping, träffade en massa trevliga nya och gamla bekantskaper.
Tog tag i dagen och gick iväg till matikum och träffade Manon och diskuterade våra tentafrågor, fikade och bestämde tentafest, som kommer att äga rum på fredagen - klubb DMZ med burlesquetema... Jag får ta en ordentlig titt i min eller i Manons garderob för att se ifall det finns något trevligt. Jag brukar inte klä ut mig, men kanske dags att ta till sig en ny vana?
Satt i fyra timmar och läste igenom våra olika artiklar. Gick sedan hem till Texas, som bjöd på te. Fastnade där tillräckligt länge för att även få middag. Mycket trevligt.
Nu ska jag sätta mig med min hemtenta, det är det jag borde göra. Borde borde borde...
Istället sätter jag mig och skriver här och tänker på tusen olika saker istället för att fokusera på rätt saker.
Snart är veckan över och innan det ska jag ha hunnit med att ha skrivit färdigt min tenta, ta en fika, gå på burlesquefest och vänta till att det blir fredag.
Jag vill ha fredag... av väldigt många olika anledningar!
25årsfest i Linköping
Jag hinner med att slänga in min väska i Matildas hus innan vi drar iväg till ICA Maxi och storhandlar inför lördagens festligheter. Den stora frågan för oss är vad man kan äta till rotfruktsgratäng? Något som passar vegetarianer...hmm... Det slutar med att vi radikalförändrar menyn. Istället för lax och krångel så får det bli vegetarisk medelhavspaj istället. Puuh, då var det dags att jaga runt med en stor kundvagn och kryssa bland övriga kunder. Fyra kassar senare, har vi bara ett stopp kvar innan vi kan åka hem - Systembolaget. Räcker tre liter vin till bål?
Äntligen hemma och vi kan pusta ut. Här bjuder Matildas trevliga föräldrar på fördrink iform av gin och grapetonic.
Lammkotletter med honung och rosmarin, klyftpotatis, avocadosallad och ett fantastiskt rödvin, som jag inte kommer ihåg namnet på... Efterrätten bestod av klassiskt god kladdkaka, kaffe och egengjord björnbärslikör.
Matildas födelsedagspresent från mig - Den ultimata Barboken på 800 sidor.
Sent omsider drog vi oss upp på övervåningen, gjorde en checklista till morgondagens förberedelser och slängde oss ned i varsin fåtölj framför Disneyfilmen "Skönheten och Odjuret" - den absolut bästa disneyklassikern enligt mig.
Paige O'Hara – Belle
Paige O'Hara – Something There
Lördag...
Jag vaknar till aktivitet. Matilda har redan varit uppe en timme och lagat pajdeg. Så var det dags att sätta igång med alla förberedelser, ackompanjerat till schlagertoner. Hacka, mosa, krossa, döda grönsaker till medelhavspajen, duka bordet, hämta stolar, baka kladdkaka, duscha, fixa bål, ordna förrätten, sista checken att vi inte glömt något och så göra oss själva iordning.
19.00 är alla gäster samlade och vi hugger alla in på bålen och minglar runt.
När man minst av allt anar det..
Ibland är man nere och sedan av någon magisk anledning lyfts man upp bland molnen igen. Idag var en sådan dag. En dag där allt bara klaffade...
Ett sms vid kl. 05 på morgonen och jag känner värmen sprida sig i magen och ut i hela kroppen.
Tack för messet sist, jag tänkte precis samma sak rätt många gånger den kvällen. Jag skulle verkligen vilja kunna sova med dig...
Det är inte bara jag! Det är inte bara jag, som känner och vill saker. Ögonblicklig lycka strömmar genom mig. Just den stunden, just det ögonblicket... Jag kan nog knappt beskriva hur underbart det var, hur lättad jag blev, hur många obesvarade frågor som fick sitt svar.
Det kan tyckas som små detaljer, men de gör så otroligt mycket. Jag hade legat och vänt och vridit på mig i flera timmar, snurrat runt i täcket och inte fått en blund i ögonen. Men när man minst av allt anar det... Och efteråt lugnande allt det som var stressat och pressat ned sig inombords, kroppen blev alldeles loj och lycklig, hjärnan slutade reflektera och jag kunde äntligen somna.
Några timmar senare vaknar jag upp och är glad. Jag ler och tittar på min mobil och leende blir bara bredare. Jag stiger upp och tar mig in till stan. Hämtar ut mina biljetter och lyckas även att boka om min inställda tågbiljett till ett ny. Flyt! Går och köper födelsedagspresent till Matilda. Hinner hem och börjar packa, för att sedan gå och möta Clara och göra middag, ta en fika och uppdatera varandra om vad som händer i varandras liv.
Nu sitter jag här, har precis packat ned min cocktailklänning i min redan fullpackade väska och känner mig... jag vet inte... Det är någon slags blandning mellan lättsamhet och betänksamhet tror jag.
Men jag vet inte... Det är för många olika bud från olika håll och hjärnan försöker - kanske förgäves? - att reda ut vad som ska föreställa vara rätt eller fel, leta fram någon slags röd tråd som man kan gå efter.
Men jag orkar inte vara negativ. Jag tänker blunda för det jag inte vill höra och agera efter vad som känns rätt och inte vad som kanske vore mest förnuftigt. Just nu vill jag bara rida på känslan av att det känns så otroligt bra. Det där gjorde min dag. Inte svårare än så.
Försök sedan efter det att förklara för mig varför jag ska strunta i något, som känns så rätt och bra?
To love but not to keep
To look but not to see
Like a moth to a flame
Only I am to blame
Söndagsprat och tekänsla
Var vaken till kl 5 imorse och skrev på min inlämningsuppgift till Växjö, jag är halvt om halvt förvånad över att jag faktiskt fortfarande kan få saker och ting gjorda.
Cirque du Soleil – Deep
Det hela började med en väldigt ledsen söndag. Det var för mycket som hänt eller inte hänt under den här helgen, vilket hade fått mig ganska ur balans, även om jag inte försökt låtsas om det. Men saker och ting hann slutligen ifatt mig och detta gjorde att mitt vanliga jag var satt ur funktion när jag vaknade den här morgonen.
Dessutom hade mitt motto tydligen varit den här helgen att vara ute för dansa och glömma, så jag var ganska så sliten. Deppig, trött och sliten. Då är det skönt att man har vänner som kommer och ställer fram en tekopp framför en och frågar: Men med allt som händer, orkar du med dig själv just nu?
Nej, som det kändes att vakna den här morgonen, ensam och disträ med någon slags trötthet, som vägrar ge med sig hur länge man än försöker sova... Nej, det är inte så här det ska vara. Orken finns inte där. Då väljer man hellre att krypa ihop på sin säng, lyssna på riktigt sorglig musik och gråta ur sig alla de tårar man har inom sig. Det kanske blir bättre efteråt. Det är i alla fall förhoppningen. Eller så fortsätter man att krypa ihop på överkastet och titta ut genom fönstret, ut mot den disiga himlen och kyrkklockan och se hur timmarna kommer och går.
Men sen ringde Evy och drog med mig på dans på Smålands. Dagen blev bättre och efteråt fikade jag, Evy o Linnéa på Ovandalhs. Man kvicknar till av att komma ut, det märks tydligt. Men vad är detta? Inte kan väl caféer stänga kl. 17.00 på en söndag? Skandal. Nåväl, ingen av oss hade direkt några planer så vi strosade hemåt mot mig, men på vägen dit knackade vi på hemma hos Daniel och där stannade vi. Det var ganska skönt faktiskt. Att bara sitta still på en sängkant, utan något tvång om att vara direkt pratsam, och bara lyssna på Daniel som spelade på sin gitarr och lyssna på Evy och Linnéa som småpratade i en soffa.
Egentligen hade jag planer på att åka hem till föräldrarna och äta middag. Men jag orkade inte röra på mig. Jag kom iväg alldeles för sent för att hinna med rätt tåg och jag gav lätt och slätt upp. Ringde och fick dåligt samvete över att jag inte kom hem som jag lovat, men eftersom jag lovat att vara i stan och kvällsfika med min korridor så kändes avståndet att ta sig ut på landet och tillbaka in till stan igen på lite drygt två timmar, som ett större åtagande än vad jag orkade med.
Gick hem igen och knackade på hos de andra. Då var jag helt slut. Jag orkade verkligen inte prata eller engagera mig i vad de andra nu än pratade om. Jag fick en kudde och så satte jag mig tillrätta på sängen lutad mot väggen och slutade helt att tänka. Inte tänka, bara vara.
---
Tillslut pallrade vi oss alla iväg till Evy för att laga middag. Efteråt slank Linnéa och Daniel iväg för att titta på hockey inne i Evys rum medan jag och Evy satt kvar i köket och drack te, åt popcorn och pratade om känslor och livet.
Egentligen skulle jag ha gått och ätit fruktsallad med min korridor vid halvtio, men jag orkade verkligen inte gå någonstans. Det var bara väldigt skönt och avslappnat att sitta och prata med Evy, att dricka te och bara vara. Att rensa huvudet, men slippa att göra det själv. Att kunna fundera högt och få bekräftat att man tänker rätt eller att bara ha någon som lyssnar på en utan att döma. Att tänka högt är oerhört givande att få göra, speciellt med någon som är insatt i ens situation. Guld värt!!!
Fick även det bra tipset om att skriva en självbiografisk text till Växjökursen. En kreativ text som även kan fungera som en slags bearbetning av saker och ting. Lärarna och övriga elever har ju ingen aning om ifall det är fakta eller fiktion, de bedömmer bara det rent stilistiska dragen. Sagt och gjort, vid tretiden på natten gick jag hem från Evy, satte mig vid datorn och författade min historia. Fem sidor till att börja med.
Textuppgift till Växjö - att vara eller inte vara
Hur hamnade man här? En tillsynes vettig och förståndig människa, med ett rikt socialt nätverk av nära och kära omkring sig. Ung och vacker med framtiden framför sig. Hur kunde det komma sig? Vem var denna person, som låg på den vinröda ikeamattan och skakade? Vem var denna främling, som flyttat in i hennes kropp och som lämnade spår efter sig i form av stora högar av snoriga och tårvåta pappersnäsdukar?
Det hela var mycket märkligt. För inte kunde det vara hon själv? Nej, så illa kunde det väl ändå inte vara? Hon var kursetta i sin klass, glad och social. Inte kunde väl hon ha problem? Hon som skrattade med vänner och fikade, gick på träningspass, blev bjuden på fester och dansade natten lång. En av de få studenter som faktiskt hade ett välstädat studentrum. På ytan var allt en tilltalande bild, det var prydligt, dammfritt och välskött.
Men kikade man in i garderoben eller drog ut någon av byrålådorna, möttes man av oreda och kaos. Precis som hon själv, oreda och kaos. Hon var tillräckligt klar i huvudet för att se det ironiska i liknelsen. Hon stängde in sina problem i sig själv, precis på samma sätt som hon skuffade in sina kläder och saker i olika lådor så att hon slapp se dem. Det behövdes egentligen en stor utrensning av hennes förvaringsutrymmen. En vårstädning, där gammalt bråte - jeans med hål i och urtvättade tröjor i urblekta kulörer - slängdes för att ge plats åt det nya. Det skulle hon själv säkert också må bra av. Hon borde egentligen göra en mental vårstädning. Bearbeta saker för att sedan kunna lägga de till handlingarna, knyta ihop säcken och gå vidare. Lägga tankarna i prydligt vikta högar, som sedan lätt och smidigt kunde skjutas in i hennes mentala byrå, istället för att som nu, tryckas ihop i en stor hög och så snabbt skjuta igen dörren för att inte sakerna skulle ramla ut igen.
När var det senast hon hade orkat med att tvätta? Eller laga ordentlig mat? Hon visste inte. Hon orkade inte tänka, bara vara. Hon orkade existera, men det var också allt. Hon låg på golvet, på den röda korthåriga mattan och kikade upp mot fönstret, ut mot den stora kyrkoklockan som var hennes utsikt. Såg visarna utföra sitt kontinuerliga arbete, att sakta men ihärdigt förflytta sig över den vackra urtavlan. Kvart över, halv, fem i, ny timma, kvart över, halv…
Hon var tom, ihålig. Energin och kraften som borde ha funnits där vid hennes unga år hade hon tappat någonstans på vägen, och hon saknade både minne, karta och kompass för att komma ihåg och lokalisera var någonstans hon hade tappat dem. Nuförtiden ville hon mest bara sova. Sova sig igenom det mesta av dagen så att det bara fanns ett minimalt antal timmar och minuter då hon var tvungen att vara vaken och uppe. Då hon var tvungen att vara, att existera. Att vara eller inte vara, det var frågan.
Att sova var som att inte vara, då distraherade hjärnan sig själv med att bearbeta tankar och känslor och hon slapp vara aktivt deltagande. Att inte vara, att sova... att sova, kanske drömma...
Varför hade det blivit så här? Var det på grund av… nej, hon orkade inte tänka, det blev för jobbigt, för mycket. Bättre då att försöka fokusera på annat, som att titta på klockan. Tic tac tic tac tickade hennes dag bort, hennes vecka, våren, hennes ungdom.
Det hade kanske varit bättre, om det nu inte var så att hon kände sig ihålig. Tömd på mening. Var fanns betydelsen med att hon gick upp på morgonen? Vad var poängen med att hon pluggade konstvetenskap på universitetet? Vad var vitsen med den här dagen? Vad fanns att se fram emot den här veckan? Att se fram emot den här våren? Hon rannsakade sitt huvud men kom till insikten att det inte fanns något att se fram emot. Dagarna skulle bara gå. Det var det som var poängen.
En kär vän hade nyligen sagt till henne att hon skulle låta tiden ha sin gång. Eller mera specifikt, ” Låta tiden ha sin tid ”. Tiden läker alla sår, ett utnött men förmodligen sant ordspråk.
