Sämre blir sämst
Har inte lika ont i ryggen längre, men jag fryser fortfarande och känner mig ur form. Gick och lade mig med mjukisbyxor, strumpor och tjocktröja igår. Jag frös inte lika mycket som natten innan, men jag vaknade flera gånger i alla fall av att halsen gjorde jätteont och att det knappt gick att svälja.
Idag har då en enorm förkylning brutit ut, jag fryser och det gör fortfarande ont i lederna. Men jag gick till min lektion och överlevde den. Gick hem och tog en lång varmdusch och kröp ned i sängen och sov i någon timme.
Kroppen känns stel och jag gör typ illa mig på allt möjligt eftersom kroppen är överkänslig och inte lika alert som den brukar vara.
Patrick Doyle – Potter Waltz
Skulle ha kunnat gå ned och kika in kvalborgsfirandet på Uplands, Uplands har dragit till med ett tredagarsfirande av kvalborg, men jag orkar verkligen inte gå ut i kylan. Jag fryser i mitt rum som det är redan.
Istället ligger jag på min säng och sentimentallyssnar på valsmusik och fryser, hostar, ögonen rinner och jag snörvlar som en kråka.
Imorgon är det till att jobba... har man lovat så har man... Förhoppningsvis har febern lagt sig tills dess och med värktabletter i kroppen kommer nog det onda i kroppen att dämpas.
Nu känner jag mest för att sova med dubbla täcken och med miljoner näsdukar till hands.
Fryser och har ont överallt
Måndagskväll, middag med Vera och Arash och sedan vin nere på Svantes med Johanna och Marcus.
Vaknar sedan på natten och fryser så in i norden och har ont i princip alla leder som finns. Känner att fötterna inte riktigt går att kännas vid.
Tisdagmorgon, fortfarande ont i kroppen och fryser. Men ska man jobba så ska man, man får knapra värktabletter hela dagen och undvika att stå i kalla miljöer.
Hinner nätt och jämt med bussen som går vid 19.29 - annars skulle jag fått vänta till 21.29 - det var verkligen på håret att jag hann med.
Kommer hem och fryser forfarande, känner att värktabletterna håller på att gå ur kroppen, och jag har ont i princip överallt. Inte ens te, varm dusch eller varma kläder hjälper.
Antingen så håller jag på att bli rejält förkyld och borde få massage för att hjälpa min onda rygg. Eller, som min absolut värsta mardröm är just nu, så har min urinvägsinfektion inte alls lagt sig utan har istället börjat vandra upp till njurarna.
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Urinvagsinfektion/
Men jag tänkte avakta till imorgonbitti och om jag fortfarande har feberfrossa och lika ont i kroppen så får jag väl traska iväg till uppsala närakut.
En dag då tankarna flyger bort
Min plan för dagen är i alla fall att gå till systemet och hälsa på Matilda och vara klok nog att handla i tid innan de värsta valborgsköerna börjar.
Har precis kommit upp från min plats nere vid ån, där jag försökt fokusera tankarna på det jag läser, lättare sagt än gjort när man är smått hungrig och tankarna gärna flyr över till helt andra saker.
Tänker på de jättegoda chokladkakorna som Evy bakade igår... *mumma*
Tänker på att jag precis träffade Hampus och fick tillbaka min systers skiva och sedan suttit och småpratat i någon timme vid ån. Trots att vi ska försöka upprätthålla någon slags vänskapsrelation, tenderar jag nästan alltid att bli bitsk och cynisk när han är i närheten. Varför denna känsla att jag vill vara elak? Jag har känslan av att jag fortfarande är bitter på allt jag tillät mig själv att sjunka ned till och det tar jag igen nu, ett år försent.
Tror att jag faktiskt fungerar på samma sätt mot Petter också. Jag är bitter på hur jag kunde hamna i denna situation, och det resulterar i att jag lätt blir bitsk på småsaker han gör eller säger. Och ändå vill jag umgås... väldigt konstigt känsla att gå omkring med. Vilka otroligt dubbla budskap jag ger mig själv.
Nåväl, nu ska jag försöka traska över till systemet och sedan gå och sätta mig och läsa igen. Får se hur bra det går att komma till ro, men har man ett lästvång över sig så har man... Hur mycket tankarna än vilja flyga bort.
Då var det lördag för mig och söndag för alla andra
Fredagen var underbar. Åt kinabuffé med Texas på dagen. Åkte till gränby med mamma och handlade nya vår - och jobbkläder till mig.
Kom hem snabbt vid halv sju och bytte om 15 ggr innan jag tillslut kunde bestämma mig för min lilla svarta klänning med vita blommor. Vad om nu denna klädångest kan man då fråga sig? Men jo, jag skulle iväg på förfest hos Johanna och hennes syrror innan vi skulle dra ut på Preklin - läkarnas stora gasque.
Mitt mål var att hitta min blivande rika man. Jag hittade honom nästan, Björn var nämligen inne på sin sista termin innan han var färdig läkare... Synd bara att jag tappade bort honom efter att vi hälsat.
Mycket trevlig kväll. Och ja, sveper man in på uplands lite nonchalant vid tvåtiden på natten, då träffar man oftast - vid rätt veckor - på någon trevlig - läs petter - som man kan prata med eller försöka locka med hem sedan... Eller med mycket uppmuntran från Johanna "Alltså vad han tittar på dig, klart han vill ligga" Då får man den där lilla knuffen i baken som man behöver ibland. Det skadar ju inte att höra av sig.... Dessutom skulle han sova på nationen och jag kan ju erbjuda en skön säng...
Ja, det visade sig att min säng är mer lockande att sova i än en soffa på nationen... Jag känner mig nöjd. Det var väldigt trevligt att se honom, det var både trevligt, välbekant och avslappnat. Helt enkelt ett väldigt bra avslut på en väldigt trevlig kväll.
Lördag - jobb. Kom hem vid sju igen, blev arg och gick sedan och la mig vid kvart över nio. Var helt slut och sov som en stock till klockan elva imorse.
Idag är det då lördag för mig och söndag för alla andra. Idag är min lediga dag då jag ska försöka vara så social jag bara kan för att kompensera tid som jag jobbar på. Jag börjar med att äta lunch - pizza - med Matilda och prata om allt som hänt och om villka planer som gäller för valborg.
Därefter är det fika med systrarna. Vi har inte setts allihopa på nästan tre veckor...
Men vad händer... 36 timmar senare räknat från fredagnatten.... Jaha, det kunde jag ju ha räknat ut! Inget solsken utan regn i mitt fall. Fram med citron och tranbärsjuice. Man skulle kunna summera min känsla med "H**vete lars-olof, h**vete vad besviken jag blir". Lite så.
Nu vankas det te hemma hos Evy och jag ska gå dit i mjukisar och stor tröja och bara vara... Men först måste jag in på ICA och köpa upp alla deras paket med koncentrerad tranbärsjuice.
Sedan återstår det bara att se om det fungerar eller om jag får bli tidig patient på närakuten imorgonbitti. Antibiotika - läs knark - är alltid bra grejer!!
En sån där dag
Igår sov jag hemma hos mamma o pappa, satt och drack kvällste till på tok för sent att jag inte orkade åka hem igen i snöäckelvädret.
Idag ska jag jobba.
Idag är det dessutom en sådan där dag då jag saknar en massa saker, vissa personer. Det hade varit trevligt att få prata och träffa, men det är kanske för mycket begärt.
Jag är ju egentligen arg... eller? jo mest är jag arg, men just nu är jag för trött för att vara arg, jag känner bara för att... ställa mig och luta huvudet mot någons axel och sedan fråga i halvslummer hur allt är.
Men det lär ju inte fungera. Så jag får väl lägga mig på min välbäddade säng ett tag och blunda tills det är dags att gå.
Various Artists – Sympathy, Tenderness
Det var en gång en dröm
Ibland kan man vakna upp på morgonen med en väldigt konstig tanke i huvudet. Eller jag kanske mera skulle kalla det en slags insikt. I alla fall, jag vaknade upp imorse med tanken/insikten att "Det är så här det kommer att vara". Bara det, det är så här det kommer att vara, inget mer.
Jag vet inte riktigt vad som kan ha framkallat denna tanke under natten eller varför jag ens kom att tänka på det just idag.
Kanske att gårdagen gav en lite hint om hur kommande dagar kommer att te sig...
Våren kommer passera förbi väldigt fort. Det är Valborg nästa vecka och sedan är det redan maj. Jag kommer jobba och plugga, avlsuta min kurs och sedan bara jobba. Det kommer vara min vår.
Sedan är det väl min sak att försöka fylla min tid med roliga saker. Fira valborg, gå på vårbal, få lön, kanske åka in till stockholm och strosa runt...
Jag vet inte. Det kändes som en ganska tom känsla att ha. Ett krasst konstaterande. Ett jaha, var det här allt?
Men jag var ju så glad igår. Jag förstår inte, jag tyckte att det var bra eller så bra som det kan vara under de givna förutsättningarna.
Idag känns det... solen skiner, vinden blåser, jag vet inte... ska det vara så här nu framöver alltså? Ska tiden bara passera?
Ikväll är jag bjuden på middag hemma hos syster med några av hennes vänner. Det kan nog muntra upp.
Det är en trevlig kvällsplan. Så varför då denna känsla?
---
Once there was a time,
Like no other time before,
Hope was still an open door,
Once upon a dream.
And I was unafraid,
The dream was so exciting!
But now I see it fade...
And I am here alone!
Och vips så var det vår
Igår jobbade jag hela söndagen fram till kl. 20.00, men denna gång var vi fakiskt 4 st och inte bara 2 som i fredags, så det kändes väldigt mycket bättre. Plus att man får lite tid att lära känna de andra tjejerna bättre så att arbetet flyter på bättre. Jag kände mig betydligt mer nöjd med dagen än i fredags, kort och gott. Plus att jag hann med min buss som gick lite över åtta så jag kan inte klaga.
Idag vaknar jag vid nio, fast att jag är ledig, det har nog inte hänt någon gång tidigare under den här våren. Får sms av Clara. Halvt om halvt vaken svarar jag, men sedan snosar jag till kvart i tio och sen går jag upp och gör mig redo - solglasögon på - för att gå ned och sätta mig på bryggan och plugga i solskenet.
Det går bra mellan 10.30 - 14.00 - sedan blir jag otroligt rastlös. Jag går hem och tänker mig att lunch är en bra grej. Smörgås och banan kan säkerligen räknas in som lunch? Går upp till nationen. Ser Petter och Stina gå från nationen. Jag stannar, blir kall i magen och hinner tänka " Stockholm måste det bli!" innan jag springer in och upp till tryggheten bakom min köksdörr.
Sedan ringer syster och vi bestämmer en lattedejt på ett - för oss - outforskat café vid UKK. Mysiga dynor och bra spaningsmöjligheter, men njae på kaffet. Det kunde ha blivit vårt nya hängcafé, kunde ha varit en Central Park-hit... men icke. Vårt sökande får gå vidare. Anyhow, vi uppdaterar oss på vad som händer i respektive känsloliv - fika med john eller inte? fika med thomas eller inte? Jag är verkligen inte available i huvudet, även om jag är det på papper, så det får nog bli ett artigt "inte nu kanske senare" -thingy... Ska Lina dejta Johans son? eller Björn Gustavsson...? och hur ska det gå med renoveringen? Ska Millis flytta till Sthlm? Ska vi börja hänga på UKK vid deras vackra panoramafönster?
Många frågor, så lite tid...
Sedan blev det en chaiteträff med Johanna, som är så nyhemkommen från Israel som man kan vara, så här i askmolnstider. Tankeutredning. Känsloanalys - Johanna är en mycket bra och vettig person att analysera med. En av många slutsatser - man har rätt att vara arg, för man känner precis det man känner. "Du är ju hjärtekrossad men du har i alla fall kommit en bit på väg i ditt sorgeprocessande, vilket är bra!" "Du har inte tänkt på att skaffa gymkort och börja kickboxas?"
Mycket skönt att prata av sig och ilskan smälter liksom undan litegrann, vilket är otroligt skönt. Det är väldigt jobbigt att gå runt och känna sig arg och ilsken. Inte produktivt alls. [Tur att man kan få en bra tankepaus på arbetet, och dessutom få betalt för att inte tänka...] Johanna tycker dessutom att Stockholm låter som en bra idé. "Det är inte som att du ska flytta dit för all framtid, men ett halvår - typ 3,5 månad på annan ort är kanske precis vad du behöver. Du kan hyra ut ditt rum i andra hand. Och om man är fokuserad på att göra det mesta möjliga av sin situation i sthlm, eftersom man stannar där en kortare period, så blir det kanske inte så mycket grå vardag där?" Det låter hoppfullt i alla fall!
Sedan blir det en liten påse ostbågar på Hemköp och vi promenerar glada i hågen upp till Ackademiska Sjukhuset, där man inte sysslar med ackademiska kvartar. Blod blod blod. Efteråt - Johanna uppåt, Camilla aningens uppskakad - promenerar vi vidare mot Uplands och äter middag med Daniel och Adam. Övriga i middagssällskapet börjar planera sin Rebusrally-tur som ska ske på lördag. Jag är lite... lite besviken för att jag inte kan vara med, men... ska man jobba så ska man. Och jag borde egentligen inte vara med där heller. Så mycket som kan gå fel.
Nu när jag summerar dagen känns den väldigt bra ändå. Jag börjar uppskatta att jag faktiskt pluggar, att jag kan styra min dag och sitta utomhus i solen och läsa Bourdeius fältteorier och tycka att det är intressant. Att jag kan få umgås med mina vänner väldigt spontant, umgås lite här och lite där.
Solen har strålat hela dagen, vilket hjälper något oerhört för att ge mitt humör ett lyft uppåt.
Sedan ska jag bara ta mig igenom den här ilskan och den här förvirringen inför var någonstans jag ska plugga i höst. Sedan kan det kanske bli en bra resterande vår.
Snart kanske man kan få lägga vissa saker till handlingarna, stoppa i "tänkt färdigt"-lådan, knyta ihop säcken och gå vidare.
Det kanske finns hopp om livet. Man kan alltid hoppas i alla fall...
Queen – Who Wants To Live Forever
Det är höst igen
Trött, hungrig och migrän - oj vilken skoj fredagkväll.
I ett slags " jag orkar inte nu" så ringde jag min pappa som faktiskt kom och hämtade mig i sigtuna från knivsta. Som tur är det inte speciellt långt emellan.
Men va skönt det var när jag kom hem, jag gick raka vägen och la mig, och sov därefter till kl 11 imorse.
Idag är då min lediga dag, eftersom jag i ett ögonblick igår av duktighetsambition tackade ja till att jobba på söndagen oxå.
Huvudet gör faktiskt halvt om halvt ont idag oxå, men det kan väl ha att göra med att jag typ bestämt min framtidshöst och allmänt är jättesnorig i huvudet. Eller i alla fall i näsan. Men huvudet måste ha fått sin känga oxå.
Som läget är nu så sitter jag och väntar på en buss som kan ta mig från Alsike in till Uppsala, men eftersom det är helg så körs trafiken med tvåtimmars mellanrum.
Idag är det dessutom höst. Himlen är grå och någon stackars vind försöker förgäves blåsa liv i alla kala grenar. Men det är lika bra det, jag hade inte orkat med strålande sol ändå.
Sen blir jag småsur över att vissa bara inte orkar svara på mitt sms... Så gick det med det försöket att vara vänner. Tydligen är jag den enda som är intresserad av ett sådant försök, för nu är man tydligen glömd.
Ha... vilken otroligt trevlig sits att vara i. Vad hände med "försöka prata och umgås, det låter både klokt och eftertänksamt"?
Nej, men nu får vi försöka se det med andras ögon, snart är det valborg och då kommer väl lilla sötnosen hem igen? och då är man ju körd och värt inget. Ja, sicken underbar vår vi går mot... helt jävla underbar...
Kanske lika bra att sticka bort till Stockholm i alla fall. Lämna staden med 30åringar som beter sig som kåta småpojkar...
Är jag orättvis nu? Förmodligen... jag är oerhört bitter och svartsjuk, jo jag vet.
...och arg - på min lediga dag. Jo pytt också!
Kan den här jäkla bussen komma någon gång då? Den äter upp min lediga tid... Bussh**vete
Jag vill något mer än att leva småstadsliv...
Kan jag inte det här nu? Finns det något som fortfarande lockar med staden? Behöver jag inte miljöombyte, andas främmande luft och insupa en ny miljö? Jag behöver kanske en paus från den här välbekanta världen.
Jag vet inte, jag satt på ett café idag och kände 'doften' från Stockholm, storstadspulsen som lockade. Tänk att göra något helt nytt... Tänk att flytta till Stockholm och bosätta sig i en fyra med två vänner och plugga litteraturvetenskap C vid Södertörns högskola... Tänk att gå ut på en söndagkväll och dansa till Schlager till kl. 05.00, tänk att gå på en balettföreställning på Operan mitt i veckan, att ha caféer i varje gatuhörn, tänk att strosa runt på gatorna vid Hornstull på Söder...
Man borde kanske ha en period i Stockholm bara för att veta hur det känns att bo i en storstad?
Men man kan också bli väldigt ensam i Stockholm... Sant är att de flesta av mina vänner är bosatta i Uppsala. Jag har dessutom ett bra boende med perfekt läge, jag trivs i min rena korriodor och har väldigt trevliga korridorare.
Jag är förälskad i Uppsala, i allt från vår fina domkyrka till min ljuvliga skolväg från Engelska parken genom Universitetsparken till min anrika nationsbyggnad. Jag får passera några av de vackraste byggnaderna i hela staden på min dit - och hemväg.
Är det värt att ta bort allt det där, bara för att jag lite impulsivt längtar efter miljöombyte? Jag ville för ett tag bara resa bort ifrån allt, allt som var jobbigt och tungt. Men nu helt plötsligt kom solen tillbaka, våren började spira i Uppsala och allt kändes plötsligt lite ljuvare, ljummare och lättare.
Igår kände jag en glädje över att jag kanske skulle ta och skriva C-uppsats i Uppsala för Eva Heggestad. Men det var igår och idag är det idag. Idag vaknade en dragning mot Stockholm, för allt lät så lätt, bra och genomtänkt. Nya platser, där man kan få en paus från de senaste två åren och uppleva en renässans i mig själv.
Visst, det kommer gråa vardagar i Stockholm också. Men då har jag i alla fall gjort ett vågat val, tagit mig från en bekväm plats till något helt nytt. För hur kan man överleva en grå november i Uppsala igen? Mina senaste år har gett mig så hemska erfarenheter och jag har mått så dåligt - på grund av allt - under hösten i Uppsala att jag knappt vet hur jag skulle kunna gå genom det igen.
Men är jag inte väldigt impulsiv just nu? Har jag verkligen tänkt igenom om det här är rätt väg att gå? Är jag inte bara rädd och flyr min väg? Liksom låser in det jobbiga i en väska och stänger in det i ett utrymme där jag inte behöver handskas med det? Resa sig upp, gå sin väg och glömma?
Men det är kanske det jag behöver just nu? Elsa förespråkar miljöombytesidén, Gustav tycker jag borde höra mig för huruvida en Södertörnskurs skulle kunna tas in i min examen, Olle anser att jag borde höra mig för hur Södertörn verkar vara men tycker att jag borde stanna kvar i Uppsala. Ellen anser att om det är förändring jag söker så kan jag försöka byta bostad i Uppsala, via någon annan nation. Pappa förespråkar C-uppsats, mamma tolkutbildning. Både tycker dock att Uppsala är bäst om jag ska skriva uppsats.
Det är två bra alternativ jag väljer mellan. Jag borde kanske ta en paus, jag borde kanske stanna kvar och slutföra saker jag påbörjat...
Alan Menken – To The Fair
Just nu står Södertörn som nr 1, men det går att ändra. Jag har redan ändrat min anmälan flera gånger idag och jag har fortfarande en timme till på mig.
Vill få en chans att se den stora världen, det är nog det jag önskar mest.
Och ibland har jag på känn, att om jag bara fick en vän, som förstod så blev det bättre sen...
Alan Menken – Prologue - Beauty And The Beast
Kan jag? Vill jag? Ska jag?
Ska jag pendla från Uppsala eller ska jag rakt ta och flytta till Stockholm, om så blir fallet, och flytta ihop med Sabina och Matilda - OM de väljer att flytta?
Om jag stannar i Uppsala, ska jag byta boende och nation? Vart ska jag flytta? Var får jag rum?
Vad jag vet på ett ungefär nu är att det lutar åt att jag kommer att skriva min C-uppsats i höst. Frågan är som sagt var någonstans... Stockholm ligger fortfarande nära Uppsala, men men...
Gud, alla dessa om och men. Borde jag, kan jag, vill jag, ska jag?
Wishbone Ash – Shoulda, Woulda, Coulda
För att inte tala om alla dessa männsikor som tycker, tänker och anser...
Hjälp....
15 april
Och när jag kliver ut ur byggnaden och promenerar min lilla sträcka hem till nationen, då känner jag att jag verkligen vill stanna kvar i Uppsala. Jag vill skriva C-uppsats för Eva Heggestad.
Men allt annat då? Hela tanken med att jag faktiskt är oerhört trött på stan och vissa människor? Att jag egentligen bara vill vara någon annanstans. Hur går det här ihop?
Jag försökte ansöka till Västanvik, därför att skolan har teckenspråk och jag vill gärna lära mig teckenspråk. Men det är de här små detaljer som retar upp mig och som får mig att tänka att jag egentligen kanske inte borde söka. Som en sådan fånig sak som att jag blir arg på att man måste fylla i en blankett till skolan och skicka in sin anmälan med post! Hur gammalmodiga är man däruppe egentligen?
Visst, jag blir arg på vissa saker här i Uppsala också. Som en sådan sak att jag faktiskt inte kan göra vad jag vill, för hur jag än gör så väljer folk att tolka det på ett visst sätt och så anses min idé vara dålig. Jag blir trött, och jag blir trött på den här jäkla känslan som ligger på lur i magen. Jag borde kanske bara åka bort därför att jag då får en chans att slippa ifrån allt? Åka ifrån människor med åsikter "hur, var, när och varför", känslor som jag inte orkar bearbeta, personer jag blir livrädd för att träffa och människor jag är trött på att tänka på.
Men jag kan likagärna byta nation så blir jag kvitt. Men jag är oerhört förtjust i mitt läge, visst rummen är inget att hurra för, men det attraktiva läget... Blä, det är också bara en fånig liten småsak, som står ivägen för "de viktiga besluten".
Och så saknar jag kontakten... Bara så där - mitt i alltihop - så dyker den tanken upp, när jag egentligen borde fundera ut vad jag vill ha ut av hösten. Jaha... men så fungerar tydligen min hjärna. Den vill så mycket och jag känner för mycket och så blir det bara sämst.
Ok, jag kanske kan reda ut detta snabbt. Jag vill kunna säga hej och prata, ta en promenad och kanske umgås någon gång. Men det verkar totalt omöjligt att få till. För hur jag än vrider på saken så kan jag inte ta kontakt. Det är på grund av att jag tänker så mycket på vad andra tycker och tänker.
Det styr min egen vilja ganska mycket kan jag säga, och jag är inte nöjd över det. Låt oss säga att om skulle vilja säga hej eller bara skicka ett 'hur mår du?', då dyker snabbt de här andra tankarna upp - vad andra tycker - och så blir jag fast och vågar inte. Det är en jäkla soppa.
Jag kanske ska försöka reda ut det här litegrann... Allt jag vill göra tolkas av "alla andra" som att jag fortfarande är kär - jag vet inte, jag är både arg och tycker om... men kär? - och att alla mina försök till att ta kontakt bara handlar om att jag inte har släppt honom utan hänger mig fast som en liten katt vid ett träd. Jag blir förklarad undergiven, toffel, att jag befinner mig i underläge och mina argument faller platt till marken eftersom "jag vill" en massa saker.
Fan heller, skit i att analysera mig så att jag framstår som vek och okapabel till något. De tankarna kan göra verklig skada i mig om jag får höra de för ofta och tillslut börjar tro på dem. Så skit i att klanka ned på mig! Visst, jag är helt otroligt svartsjuk. Men för den sakens skull behöver man väl inte locka fram den sidan hos mig? Jag har fullt upp med att försöka kontrollera mina tankar, utan att behöva fajtas med andras idéer, tankar, påståenden, uttalanden etc.
Och hur fasiken ska jag veta hur jag ska välja idag? Idag är det 15 april. Sista ansökningsdagen till höstterminen.
*morr* Se, nu blev jag på dåligt humör... av en sådan sak som att jag börjar tänka på hur styrd jag låter mig bli av andras åsikter. Jag hatar det. Och så tänker jag ännu mer på andra saker och så blir jag ännu mer arg. Det är en jättedålig ond cirkel. Det som är dåligt blir sämre.
---
Anyhow - Nu ska jag i alla fall snart gå och äta lunch utomhus med Matilda. Så får vi se hur framtiden blir.
Varför kan det inte vara strålande sol idag? Jag skulle så behöva solen idag. Då hade saker och ting kanske varit lite lättare...
Det är vår och varmt
Är du kvar, där du var? Jag har slutat gå förbi. Det är nog bäst för båda om jag försöker låta bli.
Det är vår och varmt...
men jag är inte över dig än
Vad är nytt under månen?
James Horner – The bioluminescence of the night
Jag skulle inte vilja påstå att jag är direkt renad och pånyttfödd, dock är jag nyduschad och rödrosig om det nu kan räknas in i någon kvot.
Fram och tillbaka och till och från. Ungefär så har det sett ut för mig den här våren. Men vad är då den stora skillnaden nu?
Jag har varit duktig och skaffat mig ett jobb, på en restaurang i Sigtuna, där jag nu ska jobba lite till och från, vilket ger ett litet bra avbrott från Uppsala. Sigtuna är dessutom en liten söt sommarpärla; med små färgglada hus, mässingsskyltar, kullerstenar, strandpromenad, golfmöjligheter, parkområden, stora villor och så finns det ett stort utbud av gulliga caféer. Dessutom råkar staden vara hemort till kändisarna Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, så lite sagokänsla finns det bland husknutarna.
Jag har påbörjat min nya kurs i Uppsala, Litteraturvetenskap med genusteori och jag har en jättego' lärare och en mycket trevlig och internationell klass. Dessutom har jag avslutat min Växjökurs och jag kan inte säga att jag beklagar mig det minsta.
Det är vår i luften och solen skiner nästan varje dag. Jag har promenerat i Botaniska trädgården, runt Kåbo, betraktat slottet i kvällssol och lyssnat på fågelkvitter och sniffat vårluft.
Jag har även hunnit ikapp min samtid och äntligen sett Avatar i 3D på bio. Väldigt vacker film med otroliga effekter och stämningsfull musik.
James Horner – Becoming one of "The People" Becoming one with Neytiri
Nu står jag dock inför ett framtidsval om vad jag ska göra till hösten. Jag har till på torsdag på mig att väga fördelar och nackdelar mot varandra och förhoppningsvis säger magkänslan till vad som känns bäst av mina olika val. Antingen stannar jag i Uppsala eller så gör jag inte det, kort och gott.
Magkänslan säger lite olika från gång till gång. Den har å ena sidan förälskat sig i Uppsala och de vackra husen. Den tycker å andra sidan att Siljan är en ganska fantastisk utsikt att ha den också. Teckenspråk å tredje sidan fascinerar mig något oerhört. Å fjärde sidan - som passar tredje sidan väldigt bra - vill jag eller har jag i alla fall velat ta en paus från Uppsala - eller var det bara paus från vissa miljöer och personer? Femte sidan tänker sig att om det bara handlar om förändringar så är även små förändringar en förändring. Bara en sådan sak som att jag är trött på rött - och allt som sammankopplas med det - och numera dras otroligt mycket mot grönt. Som en liten men bestämd markering, ett slags avbrott mot allt som varit tidigare. Sjätte sidan tycker att en akademisk examen är bra att ha i baksätet, eftersom alla nuförtiden kommer att ha en akademisk examen, så varför inte jag?
Många har åsikter om vad som kan tänkas vara rätt val, men den enda åsikten som faktiskt betyder något är min egen. Det är ganska skrämmande, men ändock ett härligt erkännande om att JAG bestämmer över mitt eget liv. Ingen annan kan besluta åt mig, för det är jag som ska leva med konsekvenserna/effekterna/resultaten av besluten. Mina val, mina vägar. My barn - my rules...
För att inte skrämmas ihjäl av beslutsångesten och 'tänk om det blir fel'-tankarna, får jag försöka upprepa att det inte är hela världen om det visar sig bli helt fel... Jag är ung och måste få pröva mig fram här i livet, det är det som får en att växa som människa...
---
Jag vet inte om jag är rädd för att förlora trygghetskänslan... om det är det som spökar i mitt huvud eller om det ligger något annat motstånd bakom till varför jag tvekar på Västanvik eller Södertörn.
Varför måste valet prompt ligga i April, när man befinner sig mitt i terminen och har tankarna fokuserade på att göra det bästa av situationen just här och nu. När huvudet mest är glad över att våren äntligen är här och man bara vill toknjuta och vara i nuet, inte vill man tänka på hösten och gråa november då? Varför kan inte valet ligga i juli? Det är i alla fall betydligt närmare hösten.
---
Jag vet inte, men jag är i alla fall ruskigt medveten om att jag inte vet, så det så...
Men ikväll tänker jag inte fundera på det. Ikväll ska jag 1) Klä på mig istället för att sitta i handduk. 2) Brygga mig en kopp te och tända ljus. 3) Läsa Fredrika Bremers Familjen H. 4) Njuta av jag haft en bra och produktiv dag på mitt jobb och dessutom hunnit med att gå en trevlig kvällspromenad med mamma i stan. 5) Sova gott! Det var ett bra tag sen det gick, men jag tänker mig att jag idag vänt tillbaka mitt dygn och dessutom hunnit med så otroligt mycket, att det kommer att gå bra att somna ikväll... Hoppet ska ju vara det sista som överger människan...
[Jag kan inte låta bli att attraheras över deras otroligt läckra tänder.... ;P ]
Is it all a façade?
Jag blir arg över att få veta saker i efterhand. Jag blir arg över känslorna som väcks i mig. Att jag känner mig dum och svartsjuk och vill slå och skrika. Och så finns det ingenstans att få ur sig det? Denna ilska biter sig fast och jag vet inte hur jag ska få bort den. Jag promenerar och går så långt bort från stan jag bara kan, för att vända de onda tankarna till trötthet.
Jag blir arg för att jag inte vågar ta kontakt med dig, att jag fortfarande är rädd för att bli bortstött. Så jag släpper inte in, och det är alltid där jag själv förlorar i slutänden. Då är jag ingen intressant individ längre, utan en docka. En docka tröttnar man lätt på - och se, det har fungerat varenda gång.
Det är väldigt orättvisst att jämföra, men ibland beter du dig precis som han. Och jag får kalla kårar och jag blir arg för att jag beter mig så dåligt och galet. Jag blir arg för att jag fortfarande kan såras av saker han sagt och gjort för mer än 1 år sedan, men som jag inte fått veta förrän nu. Att jag fortfarande kan känna mig otillräcklig, att jag inte dög hur jag än vred och vände på mig. Att jag tillslut inte vågade säga ifrån, att jag blev kallad sinnessjuk om jag blev arg och sa ifrån. Att den känslan fortfarande sitter i. Att den känslan fortfarande kan förstöra för mig.
Att människor tycker att jag är vek, som hukar mig och viker mig, för att jag inte står på mig utan hellre försöker vara till lags. Men om för många försök har kvävts och förkastats, hur ska man då tillslut bete sig?
Inte vet jag. Jag vet bara att jag just nu är i en ond cirkel där jag känner mig konstant arg. Att jag vill slå sönder saker och förstöra. Att jag víll skrika på dig. Att tankarna pendlar mellan svartsjuka, ilska, osäkerhet och känslan av att inte räcka till, att inte duga till. Att jag inte anses vara tillräcklig.
Är det då mitt eget fel? Jag försökte, det tog ett bra tag men jag kunde släppa skyddet ibland, försökte visa att jag inte var någon docka. Men det räckte inte till. Jag blev ointressant så fort det kom ett par glittrande bruna ögon med täta ögonfransar imellan. En pigg, leende, levnadsglad tjej med stora bruna ögon.
Och jag då?
Jag vill skälla ut dig och fråga ut dig, jag vill reda ut och prata. Men vafan gör jag inte det då?
Jag blir så arg. Arg för hela jäkla situationen. Arg på dig, för att jag fortfarande tycker om dig, arg för att jag sitter i en sits och du i en annan. Jag är arg för att jag blir arg, för att jag uppenbarligen fortfarande bryr mig. Jag vill inte. Jag vill inte vara kvar, jag vill inte vara med.
Det blir tydligen skit av allt ändå!
---
Look at me and tell me who I am, why I am, what I am.
Call me a fool, and it's true I am. I don't know who I am.
It's such a shame, I'm such a sham. No one knows who I am.
Am I the face of the future? Am I the face of the past?
Am I the one who must finish last?
Will I survive? Who will give a damn, if no one knows who I am?
Nobody knows - not even you - no one knows who I am
Balans på en knivsegg
I vissa situationer anses man vara för ung, för liten, för att ha någon aning om vad man vill i livet och samtidigt klandras man i andra sammanhang för att man inte är vuxen nog och vet vad man vill göra. När sjutton duger man?
När kommer jag befinna mig i rätt ålder? För det är uppenbarligen helt fel just nu.
Men gör mig till tjugoåtta år då. Gärna förlovad, gravid och med en akademisk examen avklarad. Om man nu får önska kan man då gärna slänga med ett huslån och ett hus på landet som behöver renoveras. Tjock katt medföljer vid husköpet. För det verkar vara det som verkligen räknas i slutänden.
Jag är tjugoett! Jag är inte nitton, men jag är inte tjugosex år heller. Visst, jag befinner mig närmare studenten än pensionen men det är inte mitt fel. Jag är fortfarande född på 80-talet. Kommer inte in på Flustret, men jag vet inte om det är något att sträva efter heller.
Jag är inte fel, men jag är uppenbarligen inte rätt heller. Man uppmanas att gå vidare, att fundera ut vad man vill, att känna efter och sen visar det sig att man gör fel i slutet i alla fall. Ignorera - ta kontakt, och båda är fel att göra. Hur man än gör blir det fel. Det är två motpoler som är fel vilket som. Det är en uppsjö av fel. När får man göra rätt? Vara rätt?
Du uppmanas att vara på ett visst sätt, men sedan när du agerar så, då duger inte det. Då är det ointressant, tråkigt och man står där och förstår ingenting. När blev rätt fel?
Det är att balansera på en knivsegg.
Allt är fel, men man ju visst duger som man är. Så, jag kan alltså nöja mig med att allt jag gör är fel, att jag är fel! Suveränt. Härligt. Ballonger åt alla!
[Jag blir så jäkla arg. De är hycklare hela bunten. Lås in de, hela patrasket. Lås in de så att jag slipper se dem. Och lyckligtvis kommer de dö allihopa före mig - för jag är ju såååå ung....]
---
I've got to move on and be who I am
I'll just don't belong here, I hope you understand
I might find a place in this world someday
But at least for now, I gotta go my own way
Annandagpåsk
Annandagpåsk. Annan dag, påsk. Dagen som följer på påsk, en sån där annan dag som får hänga på, som ett litet bihang på helgen. En annan dag helt enkelt.
Nåväl... Det snöar, det töar, det är grått och lagom vårkallt. Jag rymmer ut på landet och andas lite frisk vårluft, som inte går att hitta i stan.
Jaha... och så är man hemma. Resten av familjen är ute och promenerar. Jag sätter mig i vardagsrummet och tittar ut genom ett fönster. Regnar det? Nej. Men tydligen är det en sådan där ledsen dag. Det är jag som är nere, det är jag som regnar tårar på min kind.
Jag vet inte längre. Jag är trött. Jag är ledsen. Jag... Det är en annan dag helt enkelt.
Phil Collins – The Least You Can Do
Tänk när man var liten och gick runt bland grannarna och lämnade vackra påskkort.
Tänk när man var liten och barndomslycklig...
Påskafton
Finns inte mycket att säga. Är hemma i Alsike med mormor och morfar och föräldrarna.
Huvudvärk. Men nu ska jag väl prompt stanna kvar här ikväll, så what to do...
Skulle gärna gå ut på kvällspromenad, men problemet i Alsike är att det inte finns någon gatubelysning, eller det finns nästan ingen gatubelysning, så man får promenixa själv - eftersom resten av familjen vill titta på något inspelat program med fiskar... jag säger inget om det, om man nu gillar fiskar så varsågod, titta på för all del - i kolmörker... Man kan ju i och för sig alltid ta med sig en ficklampa, men det skulle inte vara någon jättepopulär idé att jag går ut själv i alla fall.
Så... jag blir verkligen fast här eftersom det verkligen inte går några som helst bussar härifrån för att 1) det är lördag och 2) det är påskafton. Sämre blir sämst när det kommer till helgtrafik på landet kort och gott.
http://www.youtube.com/watch?v=Iz6cVQmSEPQ
Tur att det i alla fall finns internet = dator = elektricitet, jag tackar hjärtligast för det. Men nu råkar datorn dessutom vara lämpligt placerad i gästrummet, där morföräldrarna ska snosa. Det innebär att morfar - om ett litet litet tag - kommer vilja gå och lägga sig - klockan är ju ändå tio, man får vara tacksam för att han stannar uppe lite längre på helger än på vardagar i alla fall - och ja... då får man som trevligt och väluppfostrat barnbarn snällt stänga ned "den där prylen" och lämna rummet.
Jag är inte pessimist, det bara låter så. Jag blir bara så trött. Jag gillar min släkt; vi träffas 16 ggr om året - allas födelsedagar samt jul och påsk. Och utöver det kommer dop, bröllop och begravningar.
Men ibland blir man bara trött, alltid nya saker som ska göras, människor man ska anpassa sig efter, folk som ifrågasätter det man gör, folk som inte hör och folk som pratar i mun på de andra just för att de inte hör. Saker som måste upprepas 15 ggr och saker som missuppfattas. Det är inte konstigt att man får spänningshuvudvärk. Och idag är ändå inte hela släkten med.
Jag ska vara trevlig imorgon, jag lovar. Jättetrevlig och allt kommer vara "Super, jättebra, kunde inte varit bättre, har fullt upp i skolan och sommaren är redan planerad. Fantastiskt, och hösten sen, jag ser verkligen fram emot hösten!! Härligt att vara ung och ha hela framtiden framför sig, javisst är det underbart...och hur går det för er och renoveringen då?"
Vad var det jag sa? Nu var det alltså dags... "Ja, nu skulle mormor och morfar vilja gå och lägga sig, nu kan du väl - för en gångs skull - ta och anpassa dig lite... Så stänger du av det där..."
[Bit ihop nu Camilla, bit ihop, bit ihop. Fräs inte till, behärska, behärska]
Grrrrrrr.......morr........ Men jag kan - om jag kan - jag kan bita ihop, nicka och le och svälja och anpassa mig. Jag är otroligt jäkla bra på det så det är inte sant. Visst, ibland går det sämre än andra gånger men men... Jag gör det i alla fall.
http://www.youtube.com/watch?v=jWAzHpunFog&feature=related
Don't you worry about tomorrow, don't you worry about anything tonight
April april
Sedan gick jag ned på stan och framkallade kort. Sedan bar det av med Uplandskulturgäng ned till Stadsteatern för att titta på deras tolkning och uppsättning av "En midsommarnattsdröm". Väldigt sevärd! Tips - gå och se!!!
Pratade med texas och fikade med min korridor. Fortsatte med mitt tvättande.
Nog har jag tänkt, absolut - det kommer jag tydligen inte ifrån, men jag har i alla fall sysselsatt mig med andra saker. Alltid något.
Taylor Swift – White Horse
I'm not a princess
This ain't a fairytale
I'm not the one you'll sweep off her feet
Lead her up the stairwell.
This is a small town
I was a dreamer...
Imorgon är en ny dag, en annan dag. Med förhoppningar om att morgondagen ska bli en bra dag, ber jag att få önska Godnatt. Det är absolut läggdags för denna flicka.
...now its too late for you and your white horse, to come around.
